Konsumentmakt, envåldshärskare och annan skit

I en krönika i Nöjesguiden får vi idag en väldigt tydlig illustration av varför konflikten mellan marknadsekonomi och socialism är en kamp som vi förtjänar att lämna bakom oss för nya alternativ. Krönikan handlar om problemet med konsumentmakt, men ställer i stället något långt mer problematiskt som alternativ.

Ett klargörande först: Jag är självklart kritisk till tanken om konsumentmakt. Det faktum att vi alla har väldigt olika mycket pengar i plånboken gör att denna makt är otroligt orättvist fördelad. Att det dessutom knappt ens finns en högerekonom längre som på allvar tror att konsumenter har tid och möjlighet att göra upplysta och genomtänkta val, ja det förstärker naturligtvis min skepsis.

Men när folk börjar dela en riktigt kass krönika på ren slentrian bara för att den kritiserar konsumentmakt, ja då måste man väl få muttra lite. Maja Bredbergs ”Vi har inte råd med konsumentmakt” är en sådan ogenomtänkt och/eller obehaglig text.

Två utdrag som säger det mesta:

Ingen förespråkare av valfrihet vill dock tala mer ingående om hur denna vardagsfrihet kräver att man ständigt har obegränsat med tid, kapital och kunskap för att kunna göra de bästa möjliga valen. Ingen av dem verkar förstå, eller orka bry sig, om hur få människor som i verkligheten har alla de där minuterna, kronorna och vetskapen som fordras för att konsumentmakten faktiskt ska fungera. Att man istället är trött, stressad, har ont om pengar, är ointresserad, inte vet var man ska hitta fakta om företagens eventuella etik och hur man sedan tar reda på att det som påstås faktiskt stämmer.

Allt detta stämmer, och är en anledning till att konsumentmakt är en dålig väg till inflytande. Men testa att byta ut orden så får du också en motivering till varför demokrati inte fungerar. Precis samma problem ställs vi inför när vi ska rösta, ja faktiskt ännu värre versioner av samma problem eftersom våra val inte går att rätta till enkelt dagen efter.

Jaha, tänker du, men varför gör det Bredbergs text så dålig? Hon har ju fortfarande rätt om konsumentmaktens problem. Svaret är att hennes lösning är uppåt väggarna skräckinjagande:

Jag tycker istället att det vore en stor frihetskänsla, en avlastning i min vardag och en trygghet för mig som medborgare om företagens agerande var villkorat och reglerat från de styrande. Att vi kunde lita på att de folkvalda, som genom sitt yrke har högre påverkansgrad än vi andra, granskningsrätt och insikt i varje branschområde, kunde se till att vi med våra plånböcker inte stödjer diktaturer, korruption och allmänt kassa arbetsvillkor – oavsett produkt och ursprungsland.

Slutsatsen blir att Bredberg önskar sig en envåldshärskare som tar hand om oss. Det är i bästa fall korkat, i sämsta fall livsfarligt.

Framtidens (v) – arbetstidsförkortning och allmänningar?

Jonas Sjöstedt blir partiledare med arbetstidsförkortning som en av sina profilfrågor. Nederländska SP:s framgångar med sociala center och medborgardrivna verksamheter i utsatta förorter har diskuterats inom (v) i flera år. Och nu publiceras en artikel av Johan Lönnroth på DN Debatt som inte kan läsas som något annat än allmänningsteori i vänsterpartistisk (=marxtyngd) skrud.

Lönnroth skriver:

Allt fler företag är beroende av kundernas egna arbetsinsatser. Google, Facebook och YouTube har visserligen gjort några rika, men de är helt beroende av sina användare. Wikipedia och Linux är icke-kapitalistiska företag – eller rentav antikapitalistiska, som när Wikipedia gick i strejk inför hot om starkare lagskydd för äganderätten.

Han avslutar artikeln:

World Value Survey visar att ”self expression values” vinner terräng på bekostnad av ”survival values” [se min bloggserie på ämnet här] och i Sverige ligger vi i världstopp längs denna värderingsskala. Andra studier visar att jämlikhet hänger nära samman med välbefinnande. Experiment från olika länder – för det mesta är deltagarna studenter – visar i genomsnitt att cirka hälften beter sig kooperativt när de får spela spel med belöningar. Cirka 30 procent är mer renodlat egoistiska.

Dagens unga kommer i allt mindre grad att låta sig styras av kapitalistiska eller statsbyråkratiska hierarkier. De bygger nätverk och förvaltar själva sina företag. Det finns ingen kungsväg mot målet. Bara miljoner små stigar. Det kommer säkert att ta något sekel innan vi når den frihetliga socialismen.

Det vore sannerligen välkommet om ett nytt vänsterparti satte målet att göra Sverige till världens friaste ekonomi – efter antikapitalistiska principer. En kraftig sänkning av den påtvingade, formella arbetstiden kombinerat med stärkande av frivillig produktion som Wikipedia och Linux såväl som service och socialt arbete – det skulle innebära en progressiv rörelse som har chansen att svepa både borgare och gråsossar av mattan.

Se även: Skapa allmänningar!

Bra men fegt om friskolor

Miljöpartiet gör ett bra men lite fegt utspel om friskolor i DN. Björklund och Reinfeldt svarar (på sitt klassiska nyspråk) att transnationella koncerner även fortsättningsvis måste få norpa våra skattepengar och att statlig detaljstyrning är prio nummer ett.

Välkommet i Miljöpartiets inlägg är att de har hård ton mot vinstuttag och att de verkar föreslå en hårdare kontroll av aktiebolag än av mindre ideella sammanslutningar.

Fegare och mer problematiskt är att det är otydligt (även för Alliansen, vilket väl är poängen..) om de verkligen vill förbjuda vinstuttag eller om det även fortsättningsvis kommer finnas anledning att driva friskolor av andra motiv än rent pedagogiska. För det är faktiskt inte svårare än så – ta bort vinsten så rensar vi ut 90% av de oseriösa aktörerna på ett bräde.

Nästa invändning återknyter till detta – att mp inte rakt ut vill förbjuda vinst innebär också att de kräver hårdare detaljstyrning. De är betydligt mildare i sina formuleringar än Jan ”Frimarknadsstalinism” Björklund, men faktum kvarstår att även Miljöpartiet ser en stor dos byråkratisk övervakning som en central del av skolpolitiken.

Det är inte en hållbar väg att gå om vi vill uppvärdera läraryrket, lägga skattepengarna på de löner som behöver dem – och ge lärarlagen den pedagogiska frihet de behöver för att fullfölja sitt uppdrag.

Vad driver oss?

Videon The surprising truth about what motivates us (ovan) har cirkulerat på internet i några år. Det är en rejält medryckande presentation av motivationsforskning som pekar på ett ganska fantastiskt resultat: betalning gör oss ineffektiva, frivillighet är överlägset ur effektivitetssynpunkt. I det här inlägget tänkte jag presentera lite av den forskning som klippet bygger på.

Pengar funkar inte…

För fyrtio år sedan gjorde psykologen Edward Deci en studie som blev grundläggande för teorin om intrinsikal motivation, presenterad i artikeln ”Effects of Externally Mediated Rewards on Intrinsic Motivation”. Deci lät två grupper av studenter arbeta med ett populärt 3D-pussel en timme per dag, tre dagar i följd. Vid det första tillfället ingick ingen belöning om studenterna lyckades lösa pusslet. Vid det andra tillfället erbjöds studenterna i den ena gruppen en summa pengar om de lyckades lösa pusslet. Vid det tredje tillfället fick studenterna återigen pussla utan att erbjudas någon ekonomisk belöning. Det Deci såg var att studenterna i den betalda gruppen visserligen spenderade mer tid på pusslet när de betalades för det, men när belöningen sedan försvann vid det tredje tillfället presterade de betydligt sämre än den grupp som aldrig betalats. Deras inneboende motivation att göra ett bra jobb hade försvagats avsevärt.

…men det gör uppskattning

När studien gjordes om med nya studenter, men med belöningen utbytt mot verbal uppmuntran och beröm, såg Deci att det inte var all extern motivation som skadade den intrinsikala motivationen. Tvärtom stannade effekten av uppmuntran kvar även efter att uppmuntran upphört. Han konstaterade att det vi trott oss veta om extern motivation var fel, och att vi borde fråga oss om ekonomisk motivation kanske skadade mer än den hjälpte. Ekonomisk motivation ersatte den intrinsikala motivationen och gjorde således att försökspersonerna mer passiva när de inte var betalda. Anledningen till att social uppskattning inte hade samma negativa effekt var enligt Deci pengarnas plats i vår kultur – de sågs, till skillnad från uppskattning, som en kontrollmekanism. När vi inte längre upplever att vi gör något av fri vilja slutar vi att uppskatta verksamheten för dess egen skull – även om vi var intresserade av den när den var obetald.

1999 gjorde Deci och två andra forskare en metaanalys av 128 studier i ämnet för att se om de gamla resultaten höll. De fann ett omfattande stöd både för tesen att extern belöning motverkade intrinsikal motivation och för tesen att positiv feedback ökade densamma. (”A Meta-Analytic Review of Experiments Examining the Effects of Extrinsic Rewards on Intrinsic Motivation”)

Effektiva företag med säkra och fria arbetare

Denna teori har kommit att bli känd som ”the hidden costs of rewards”. I en artikel med samma namn appliceras teorierna på det företagsekonomiska området. Artikeln summerar Decis tidigare forskning likaväl som annan forskning inom området, och avråder starkt från fokus på ekonomiska incitament, såsom löneskillnader, inom företag. Istället bör alla anställda ges tillräckligt bra lön och förmåner för att vilja stanna i företaget, men i övrigt bör fokus ligga på att öka den intrinsikala motivationen genom frihet och medbestämmande för de anställda.

En annan forskare som undersökt samma fråga är Teresa Amabile, som i artikeln ”How To Kill Creativity” guidar företagsledare i hur de får kreativitet och produktivitet att flöda på arbetsplatserna. Hon avråder starkt från användandet av ekonomiska piskor och morötter, såväl som artificiella deadlines och andra styrmedel som är uppenbart godtyckliga. Det som är avgörande för kreativitet och produktivitet, säger Amabile, är att de anställda känner att de har kontroll över situationen, har frihet att vara innovativa och att de känner att verksamheten har ett intrinsikalt värde för dem. Verbal och social uppmuntran är viktigt för produktiviteten, medan ekonomiska styrmedel skadar kreativiteten.

Behövs en ny ekonomi?

Ovanstående resulatat ska inte tolkas som absoluta sanningar i alla sammanhang. I Creativity in Context konstaterar Amabile att motivation av typen piska och morot faktiskt kan fungera utmärkt – förutsatt att det handlar om en enklare typ av produktion som inte kräver kreativitet och uppfinningsrikedom, utan fokuserar på fullföljandet av förutbestämda steg. Detta är dock inte hur majoriteten av den rika världens arbetsuppgifter ser ut idag. I övergången från industrisamhälle till tjänstesamhälle har vi fått en ekonomi som potentiellt tar allt mer skada av fokus på ekonomiska incitament. När allt fler enklare tjänster automatiseras eller outsourcas till det land som har lägst löner kvarstår de arbeten som kräver en högre grad kreativitet och självständighet – oavsett om det handlar om nyskapande forskning eller kundservice med fingertoppskänsla.

::::::::::

Om bloggserien:

En ekonomis effektivitet borde rimligen mätas efter hur bra den uppfyller människors önskemål. I en serie blogginlägg tänkte jag diskutera om och varför frivillig produktion genom allmänningar är effektivare än den påtvingade produktion som sker i kapitalistiska och socialistiska samhällen. Hjälp gärna till att granska och utveckla argumenten i kommentarsfältet.

Planerade delar:

Arbetssamhällets ineffektivitet

• Arbetssamhällets ineffektivitet (om lyckoforskning och ”postmaterialistiska” ekonomier)
• Kan frihet göra oss lyckligare? (när lyckoforskarna presenterar en ”lösning”)
• Vad driver oss? (om lönearbete och motivationsforskning)

Effektiva allmänningar?

• André Gorz: Den autonoma sektorn som möjlig lösning
• Löften och problem hos den autonoma sektorn

Kan frihet göra oss lyckligare?

I mitt förra blogginlägg berättade jag om hur Ronald Inglehart visat att ekonomisk tillväxt inte längre ökar lyckan för de rika ländernas invånare. I ”Development, Freedom, and Happiness: A Global Perspective” från 2008 tas Ingleharts tidigare teorier till stor del som utgångspunkt för tolkningen av nyare statistiskt material.Artikeln menar att rika länder kan ha möjlighet att fortsätta öka den självupplevda lyckan, men med hjälp av andra utvecklingsfaktorer än ekonomisk tillväxt.

Studien bekräftar det tidigare resultatet där ekonomisk tillväxt skapar märkbar lycka endast i fattigare ekonomier, men visar att lyckan trots det fortsatt att stiga i en absolut majoritet av de studerade länderna, om än långsamt. Den faktor som avgör om även ett rikt land kan fortsätta öka sin lyckonivå presenteras som upplevd frihet.

Frihet konkretiseras  av forskarna som dels grad av demokrati i landet, dels grad av kulturell öppenhet och tolerans. Författarna argumenterar för att faktorer som jämställdhet och hög acceptans av homosexuella bidrar till att den enskilde upplever sig ha möjlighet att själv välja sin livsbana, snarare än att styras av tvingande normer. Detta, tillsammans med den demokratiska möjligheten att påverka samhället, ses som anledningar till höga lyckopoäng.

Behovet av ett bredare frihetsbegrepp

Det finns dock något som närmast skulle kunna betraktas som en blind fläck i arbetet. Samhället har i analysen delats in i tre huvudsakliga sfärer som analyseras var för sig och enligt annorlunda kriterier. Ekonomin, det politiska systemet och kulturen ses som tre skilda områden som bidrar till lyckonivån på olika sätt. Ekonomin betraktas som en egen sfär som enbart kan betraktas i termer av hög eller låg tillväxt. Förklaringen till de globalt ökade lyckonivåerna ses i detta fall i många fattiga länders höga tillväxt de senaste decennierna. Den politiska sfären framstår som separat och dennas frihet mäts i termer av demokrati, där fallna diktaturer, ofta i medelstarka ekonomier, bidragit till ökande lycka. Likaväl den kulturella sfären framställs som avskild, och här är det värden som tolerans och jämställdhet som anses skapa frihet. Dessa värden anses ha gjort starka framsteg i några av de rikaste och redan demokratiserade länderna.

På detta vis målas bilden av en trestegsraket upp, där vi i ett land som Sverige trots kraftigt avtagande lyckonivåer ändå ses som skapelsens krona. I de avslutande orden uttrycker forskarna osäkerhet kring huruvida lyckan kan fortsätta stiga i all evighet, vilket blir en logisk följd av deras brist på fantasi gällande frihetens möjliga innebörd. Det är dock inte rimligt att acceptera denna uppdelning, eller nöja sig med den utveckling vi nått. En naturlig följdfråga är istället om vi inte har möjlighet att ytterligare öka friheten inom såväl ekonomin som den politiska sfären. I ett kommande inlägg ska vi se om André Gorz kan ge oss ny inspiration för hur det skulle kunna gå till.

::::::::::

Om bloggserien:

En ekonomis effektivitet borde rimligen mätas efter hur bra den uppfyller människors önskemål. I en serie blogginlägg tänkte jag diskutera om och varför frivillig produktion genom allmänningar är effektivare än den påtvingade produktion som sker i kapitalistiska och socialistiska samhällen. Hjälp gärna till att granska och utveckla argumenten i kommentarsfältet.

Planerade delar:

Arbetssamhällets ineffektivitet

• Arbetssamhällets ineffektivitet (om lyckoforskning och ”postmaterialistiska” ekonomier)
• Kan frihet göra oss lyckligare? (när lyckoforskarna presenterar en ”lösning”)
• Vad driver oss? (om lönearbete och motivationsforskning)

Effektiva allmänningar?

• André Gorz: Den autonoma sektorn som möjlig lösning
• Löften och problem hos den autonoma sektorn

Arbetssamhällets ineffektivitet

I artikeln ”The Diminishing Utility of Economic Growth” från 1996 visar Ronald Inglehart på en mycket intressant statistisk upptäckt: i länderna med högst tillväxt leder tillväxten inte längre till ökande självupplevd lycka. För fattiga länder ger även små ökningar i BNP en tydlig ökning av befolkningens välbefinnande, men för länderna i väst, Japan och flera andra av världens rikare länder har detta samband försvunnit.

Nyare statistik visar på samma resultat. I Jämlikhetsanden visar författarna (precis som Inglehart med hjälp av omfattande data från World Values Survey) inte bara att tillväxten har en avtagande marginalnytta vad gäller självupplevd lycka, men också i termer av brottslighet, hälsa, livslängd med mera. Att tillväxten inte längre har positiva effekter på livslängden förklaras enligt författarna bland annat av de höga nivåer av stress, oro och depressioner som breder ut sig i de rika länderna.

Inglehart förklarar sina resultat med att en strikt instrumentell (ekonomisk) rationalitet inriktad på att få mat för dagen såväl som tak över huvudet imorgon är en rimlig bild av människors beteende i en ekonomi präglad av brist på dessa grundläggande mänskliga behov. Men när vi så att säga klättrat upp ett steg på Maslows berömda behovstrappa och uppnått en samhällelig levnadsnivå där svält inte är ett reellt hot förvandlas också medborgarna från instrumentellt rationella materialister till värderationella ”postmaterialister”. Att vara postmaterialist, menar Inglehart, är inte detsamma som att inte värdesätta en grundläggande materiell trygghet. Det innebär snarare att när de grundläggande materiella behoven är tillfredsställda fortsätter vi inte att efterfråga mer av samma, utan strävar snarare efter nya immateriella mål.

Inglehart förutspår att människor spontant kommer söka sig mot nya, postekonomiska värden. Han avslutar artikeln på följande sätt:

”In Postmodern society, this emphasis on economic achievment as the top priority is now giving way to an increasing emphasis on the quality of life. In a major part of the world, the disciplined, self-denying, and achievement-oriented norms of industrial society are giving way to an increasingly broad latitude for individual choice of life-styles and individual self-expression.” (Inglehart 1996:529)

Problemet med Ingleharts förhoppning är uppenbar: om det vore så enkelt så skulle människor redan valt denna livsväg och lyckoökningen skulle aldrig ha avtagit. Förändringen som behövs är uppenbarligen inte enbart kulturell utan även ekonomisk. Det finns något i vägen för denna fria livvstil som Inglehart förutspår. I en kommande bloggpost ska jag diskutera om allmänningar – i form av André Gorz autonoma sektor – är den organisationsform som kan ge oss friheten att välja bort den instrumentella, ekonomiska rationaliteten och tillfredställa ”högre behov”.

::::::::::

Om bloggserien:

En ekonomis effektivitet borde rimligen mätas efter hur bra den uppfyller människors önskemål. I en serie blogginlägg tänkte jag diskutera om och varför frivillig produktion genom allmänningar är effektivare än den påtvingade produktion som sker i kapitalistiska och socialistiska samhällen. Hjälp gärna till att granska och utveckla argumenten i kommentarsfältet.

Planerade delar:

Arbetssamhällets ineffektivitet

• Arbetssamhällets ineffektivitet (om lyckoforskning och ”postmaterialistiska” ekonomier)
• Kan frihet göra oss lyckligare? (när lyckoforskarna presenterar en ”lösning”)
• Vad driver oss? (om lönearbete och motivationsforskning)

Effektiva allmänningar?

• André Gorz: Den autonoma sektorn som möjlig lösning
• Löften och problem hos den autonoma sektorn

Rhizodidaktik: Hjärnan är ständigt blivande

”I think we are now learning that in fact, the brain is changing all the time. That the brain is changing with everything we think, with everything we experience.”
- Alvaro Pascual-Leone

Gammal neurobiologism innebär att se hjärnan som varande snarare än blivande. Detta är ett angreppssätt som oftast används i studier som anses bevisa att män och kvinnor är olika, och det har format delar av forskningen kring IQ. I dessa studier ses inte hjärnan som plastisk (blivande, i rörelse) utan man tror sig kunna studera hjärnan ”som den är”, just när man tittar på den eller fotar den. Trots att det borde vara självklart att våra liv formar våra hjärnor gör de gamla varande-biologisterna tvärt om och ser hjärnan som något gudagivet som kan förklara vårt beteende. Detta perspektiv motverkar naturligtvis förändring snarare än uppmuntrar den.

Ett begrepp som förändrat detta och inneburit en revolution inom hjärnforskningen är begreppet neuroplasticitet. Tidigare fanns en utbredd tro på att olika områden i hjärnan var hårt specialiserade på vissa uppgifter, vissa kroppsdelar och liknande. På samma sätt trodde man att hjärnan utvecklades mycket kraftigt under barndom och ungdomsåren, för att sedan stelna efter att vi nått vuxen ålder. Båda dessa synsätt har förändrats ordentligt. Numera ser man hjärnan som något som är i ständigt blivande. Den är plastisk.

Exempel 1: träning efter stroke

Efter stroke och liknande hjärnskador används metoder som bygger på insikten om hjärnans plasticitet för att träna delvis förlamade kroppsdelar. Genom att försöka använda den försvagade kroppsdelen försöker hjärnan hitta vägar runt skadan, och genom vissa metoder kan andra delar av hjärnan ta över styrningen från den skadade sektionen.

Exempel 2: könsskillnader

I en studie av uppmärksamhet i rummet (spatial kognition, det område som brukar framföras som den ”bäst bevisade” skillnaden mellan män och kvinnor) visades vid det initiala testet att män presterade bättre än kvinnor. Man nöjde sig dock inte med detta resultat, som skulle ha kunnat bli ännu ett av biologisternas ”bevis” för att män och kvinnor är olika. Istället lät man testpersonerna under en månad regelbundet spela ett dataspel som tränade dessa förmågor, och förutom att deltagarna som kollektiv förbättrade sina resultat så försvann också skillnaderna mellan kvinnor och män. (Feng, Spence & Pratt 2007: Playing an action video game reduces gender differences in spatial cognition)

Exempel 3:  IQ

I artikeln ”Mitt i floden av intryck” i Pedagogiska magasinet (2/2010) nämns flera försök som gjorts där elever fått träna sin IQ målmedvetet. I en undersökning från 80-talet lyckades elevgruppen förbättra sin IQ med tio procent efter sådan träning, och i flera andra undersökningar har det visats sig att denna IQ sen fortsätter växa ”av sig själv”. Helt enkelt: upptrampade spår är lättare att fortsätta i – och vad vi ser är en så kallad positiv feedback-loop, en produktiv växelverkan mellan struktur och social miljö.

Vart nu?

Kanske dags att vi närmar oss Deleuze och Guattaris tankar om blivande och skillnad: ”Inte bara en, två eller tre hjärnor – utan n hjärnor!” Det finns helt enkelt lika många hjärnor som det finns människor på jorden.

Fler delar i serien:

I – Intro
II – Varande eller blivande?
Extrainsatt: Hjärnan är ständigt blivande
III – Träd eller rhizom?
IV – Individ eller sammansättning?

Lista på andra inlägg:

På den här bloggen: Deleuze and complexity science in second language acquisition

Björn – om skola och ubildning: Dags för Deleuze i skolan? och Nomaden

Pelle Pedagog: en grym sammanfattning av svenska diskussioner om Deleuze i skolan