Rhizodidaktik: Hjärnan är ständigt blivande
”I think we are now learning that in fact, the brain is changing all the time. That the brain is changing with everything we think, with everything we experience.”
- Alvaro Pascual-Leone
Gammal neurobiologism innebär att se hjärnan som varande snarare än blivande. Detta är ett angreppssätt som oftast används i studier som anses bevisa att män och kvinnor är olika, och det har format delar av forskningen kring IQ. I dessa studier ses inte hjärnan som plastisk (blivande, i rörelse) utan man tror sig kunna studera hjärnan ”som den är”, just när man tittar på den eller fotar den. Trots att det borde vara självklart att våra liv formar våra hjärnor gör de gamla varande-biologisterna tvärt om och ser hjärnan som något gudagivet som kan förklara vårt beteende. Detta perspektiv motverkar naturligtvis förändring snarare än uppmuntrar den.
Ett begrepp som förändrat detta och inneburit en revolution inom hjärnforskningen är begreppet neuroplasticitet. Tidigare fanns en utbredd tro på att olika områden i hjärnan var hårt specialiserade på vissa uppgifter, vissa kroppsdelar och liknande. På samma sätt trodde man att hjärnan utvecklades mycket kraftigt under barndom och ungdomsåren, för att sedan stelna efter att vi nått vuxen ålder. Båda dessa synsätt har förändrats ordentligt. Numera ser man hjärnan som något som är i ständigt blivande. Den är plastisk.
Exempel 1: träning efter stroke
Efter stroke och liknande hjärnskador används metoder som bygger på insikten om hjärnans plasticitet för att träna delvis förlamade kroppsdelar. Genom att försöka använda den försvagade kroppsdelen försöker hjärnan hitta vägar runt skadan, och genom vissa metoder kan andra delar av hjärnan ta över styrningen från den skadade sektionen.
Exempel 2: könsskillnader
I en studie av uppmärksamhet i rummet (spatial kognition, det område som brukar framföras som den ”bäst bevisade” skillnaden mellan män och kvinnor) visades vid det initiala testet att män presterade bättre än kvinnor. Man nöjde sig dock inte med detta resultat, som skulle ha kunnat bli ännu ett av biologisternas ”bevis” för att män och kvinnor är olika. Istället lät man testpersonerna under en månad regelbundet spela ett dataspel som tränade dessa förmågor, och förutom att deltagarna som kollektiv förbättrade sina resultat så försvann också skillnaderna mellan kvinnor och män. (Feng, Spence & Pratt 2007: Playing an action video game reduces gender differences in spatial cognition)
Exempel 3: IQ
I artikeln ”Mitt i floden av intryck” i Pedagogiska magasinet (2/2010) nämns flera försök som gjorts där elever fått träna sin IQ målmedvetet. I en undersökning från 80-talet lyckades elevgruppen förbättra sin IQ med tio procent efter sådan träning, och i flera andra undersökningar har det visats sig att denna IQ sen fortsätter växa ”av sig själv”. Helt enkelt: upptrampade spår är lättare att fortsätta i – och vad vi ser är en så kallad positiv feedback-loop, en produktiv växelverkan mellan struktur och social miljö.
Vart nu?
Kanske dags att vi närmar oss Deleuze och Guattaris tankar om blivande och skillnad: ”Inte bara en, två eller tre hjärnor – utan n hjärnor!” Det finns helt enkelt lika många hjärnor som det finns människor på jorden.
Fler delar i serien:
I – Intro
II – Varande eller blivande?
Extrainsatt: Hjärnan är ständigt blivande
III – Träd eller rhizom?
IV – Individ eller sammansättning?
Lista på andra inlägg:
På den här bloggen: Deleuze and complexity science in second language acquisition
Björn – om skola och ubildning: Dags för Deleuze i skolan? och Nomaden
Pelle Pedagog: en grym sammanfattning av svenska diskussioner om Deleuze i skolan
Rhizodidaktik II – Varande eller blivande?
”[We need to] focus on ‘process’ rather than ‘position’, as positioning of any kind, such as learning goals or developmental stages, hampers movement.”
(ur förordet till Movement And Experimentation In Young Children’s Learning)
”Hon har adhd.”
”Han är en av våra ‘svaga’ elever.”
”Killar är stökiga, tjejer ordentliga.”
”Det kommer inte bli några akademiker av de där…”
Känns uttalandena ovan igen? Historien om den västerländska modernismen är i mångt och mycket historien om klassificering, sortering och artbestämning – inte minst inom skolans värld. För att förstå vår värld försöker vi gärna betrakta den från en fast punkt i syfte att fastställa fakta. En lärare som ser ut över sitt klassrum ser ”svaga” och ”starka” elever, motiverade och stökiga, tjejer och killar, arbetarklass och medelklass. Många pratar om sina elevgrupper som ”bra” eller ”dåliga” klasser, en distinktion som man anses kunna göra nästan direkt efter att en ny klass börjat i skolan.
Detta är varande som perspektiv. Tanken att vi själva, våra medmänniskor och vår omvärld är relativt statiska och oföränderliga, och kanske framför allt att vi har inneboende egenskaper, att ett klassrum är summan av eleverna i bänkarna snarare än ett rörligt sammanhang.
Ett perspektiv som utmanar denna dominerande bild är tanken på vår värld som något i ständigt blivande. Här ses världen istället som något i konstant rörelse. Att allt är ständigt blivande innebär att det inte finns några fasta identiteter eller arter. Allt är i rörelse, alla inte bara kan förändras utan måste förändras. Genetisk kod kopieras men muteras oundvikligen. Vi är faktiskt alla unika, vilket innebär att kollektiviserande tvångströjor som kön, neurologiska diagnoser eller så kallad begåvning oundvikligen blir begränsande förenklingar. Som lärare kan vi därför hjälpa andra att förändras eller, medvetet eller ej, försöka hålla kvar dem i påtvingade identiteter som suger motivationen ur eleverna och, ännu värre, determinerar vissa till ett sämre öde.
Att allting är i rörelse innebär att det inte finns några stabila essenser. Det kan finnas anhopningar, tendenser, men dessa är alltid i förändring, och deras rörelse innehåller flyktlinjer som ger oss möjligheten att bli något annat, eller skapa något annat
Fler delar i serien:
I – Intro
II – Varande eller blivande?
Extrainsatt: Hjärnan är ständigt blivande
III – Träd eller rhizom?
IV – Individ eller sammansättning?
Lista på andra inlägg:
På den här bloggen: Deleuze and complexity science in second language acquisition
Björn – om skola och ubildning: Dags för Deleuze i skolan? och Nomaden
Pelle Pedagog: en grym sammanfattning av svenska diskussioner om Deleuze i skolan.
Rhizodidaktik I – intro
Börjar deleuzeianska idéer ploppa upp allt mer inom pedagogik och didaktik? Det verkar nästan så. Ja, självklart har det inte nämnts med ett ord på lärarutbildningen, och när jag använde Deleuze i diskussionen av en didaktikuppgift höll jag på att få underkänt eftersom ”så mycket teori ska vi inte använda”. Men rykten om deleuze-inspirerade skoldiskussioner når en allt oftare. Jag känner för att återuppta utforskandet jag började nysta lite i i våras, i samband med en studiecirkel med uni diy.
Därför utlovar jag en bloggserie, lite för att tvinga mig själv att faktiskt blogga, slänga ut halvfärdiga skisser snarare än att sitta och snickra på något större som aldrig blir klart. Det händer mycket i livet den närmaste tiden, inklusive pappa-blivande till nyår, så det kan bli tyst här. Men jag hoppas slänga ut något under de närmaste veckorna.
Tanken är, förstås, inte att hjälpa läsaren förstå Deleuze, inte att analysera eller bygga ett deleuze-kunskaps-träd – utan tvärtom låta Deleuzes begrepp bli punkter i ett rhizom som skjuter nyfikna och produktiva skott åt alla håll, kopplar sig samman med hjärnforskning, kaosteori, pedagoger som Dewey och Vygotskij, intelligensteorier som konnektionism och mycket mer. Deleuze och medbrottslingen Guattari är obegripliga, det är sant. Men de är också väldigt tillåtande. De ansåg att filosofers uppgift är att skapa användbara begrepp, och det är fullt möjligt att slita ut ett begrepp ur deras böcker och använda det utan att förstå ett dugg av resten. Lite så tänker jag jobba här.
Därför utlovar jag:
II – Varande eller blivande?
III – Träd eller rhizom?
IV – In divid eller sammansättning?
Behöver vi detta flum? Ja. Skolan inte bara går käpprätt åt helvete, den är, och har alltid varit, en vidrig institution. Därför måste vi söka radikalt annorlunda verktyg för att kunna förändra den, skapa en ny skola.
”In such a future, education might be more worthy of and might not betray those who come to it with hopes and dreams of splendid transformation.”
(St.Pierre i Nomadic education av Inna Semetsky (red) 2008:194)
Lista på andra inlägg:
På den här bloggen: Deleuze and complexity science in second language acquisition
Björn – om skola och ubildning: Dags för Deleuze i skolan? och Nomaden
Pelle Pedagog: en grym sammanfattning av svenska diskussioner om Deleuze i skolan
Allmänningar inom matproduktion, vård och energi
Diskuterade konsumentmakt på ett forum, och diskussionen gled över mot att handla om det finns någon möjlighet att dra undan sina pengar från ekonomin och istället börja prioritera icke-ekonomiska (ickekapitalistiska och ickesocialistiska) relationer. Detta är precis vad allmänningar handlar om, och då förstås inte i form av isolerade individuella val utan i form av stora utvecklingslinjer som möjliggör friare, utomekonomisk produktion av olika nyttigheter.
Hur som helst, när jag skrivit ett riktigt långt svar på hur ”mat, vård och energiproduktion” skulle kunna skapas ”kommunistiskt” så insåg jag att det var långt utanför ämnet för tråden, och publicerar det här istället. Se det gärna som en fördjupning av exempel vi tar upp i Skapa allmänningar!s manifest ”Att skapa allmänningar”.
Mat är ju tydligast, framför allt om vi tänker oss att det är processandet och omkringliggande service som upptar störst del av matens pris i väst. Även om vi tänker oss att själva framställandet av matråvarorna, odling osv är kapitalistiskt så finns stort utrymme att utan gigantiska mängder kapital skapa ickekapitalistiska alternativa restauranger, kaféer, förädlings/tillagningsanläggningar osv. Dessutom ska man ju inte helt underskatta t.ex. stadsodling osv, även om det självklart inte kan vara mer än ett komplement.
Energi är kanske längst bort idag, men samtidigt kanske förändring kan boostas av växthuseffekt osv. Jag pratar helt enkelt om olika typer av småskalig decentraliserad energiproduktion som kontrolleras lokalt men delas, mer eller mindre gratis, via decentraliserade elnät som fördelar överflöd från soliga/blåsiga/vågiga områden till områden med brist. Problemet är väl även här att självförsörjande via småskalig elproduktion är långt bort i kalla norr, men det kan ju minska behovet av kapitalistisk/statlig el rejält.
Vård är ytterligare ett exempel på en sektor som tveklöst kommer förändras och få fler inslag av fri organisering. Alla som varit i kontakt med sjukvården vet att det (på gott och ont, mest ont idag) är omöjligt att få bra vård utan att vara en aktiv patient, konsultera ”googledoktorn” och läsa på om sina symptom. Det är förstås extremt problematiskt och ofrivilligt om det fortsätter vara individens ansvar. Samtidigt börjar det växa fram patientforum, typ sjukdomsfacebook, som har potentialen att ge mycket bättre svar på frågor om symptom och behandling, och som garanterat kommer stå för en stor del av vården i framtiden. Det finns förstås två sätt att se på det: antingen som ett sätt att skära ner budgeten och låta patienterna göra sina egna utredningar, eller som ett sätt att höja vårdens kvalitet till en nivå som aldrig varit möjlig förr på grund av orimligheten i att en allmänläkare ska kunna känna till alla obskyra åkommor som patienter kommer in och beskriver utan att ha med sig egna teorier om vad det kan vara. Nåväl, till detta hypande av patientforum kan vi förstås lägga frivilliga som förstärker i positioner som inte kräver extrema utbildningar, på ålderdomshem/vårdhem, motsvarande undersköterskor osv osv. Exempelvis har ju Socialistiska Partiet i Nederländerna organiserat vårdcentraler på detta vis, även om det är i liten skala.
Så, det blev några utvikningar kring konkreta exempel på allmänningsproduktion. Kolla gärna in det nämnda manifestet om ni är sugna på mer!
Allmänningar, feminism och det ”reproduktiva arbetet”
När jag och många andra diskuterar allmänningar som modell för samhällsförändring och grund för en ny ekonomi görs detta ofta i universalistiska termer. På sin höjd används begrepp som ”arbetare”, men lika ofta är det ”mänskligheten” som ska befrias. Därför finns naturligtvis ett behov av att titta närmare på hur olika delar av denna ”arbetarklass”, ”multitud” eller ”mänsklighet” kan påverkas av och förhålla sig till allmänningspraktiker. Jag tänkte prova att göra det utifrån några olika texter. Resonemang är hämtade från och utvecklade ur framför allt “Feminism and the politics of the commons” av Silvia Federici och ”Kvinnorna och samhällsomstörtningen” av Mariarosa Dalla Costa och Selma James, uppblandat med inspiration från Roland Paulsens Arbetssamhället. Resonemangen kan för vissa låta som de förhåller sig till ett samhälle där kvinnor uteslutande är hemmafruar, något som kanske känns främmande. Den kanske mest centrala texten av Dalla Costa och James är också skriven i Italien för exakt 40 år sedan, i ett samhälle som såg delvis annorlunda ut än Sverige idag. Det betyder dock inte att de här resonemangen skulle vara mindre intressanta eller giltiga i ett Sverige där kvinnor tar ut betydligt större del av föräldraledigheten och utför en klart större del av det obetalda hemarbetet – men i Sveriges fall oftast med ett yrke utöver detta.
Silvia Federici menar att det finns en väldigt tydlig parallell mellan hur den gemensamma produktionen, allmänningarna, är den (osynliggjorda) grund som kapitalismen vilar på, den produktion som måste finnas för att vi ska överleva, precis som kvinnors reproduktiva arbete med barnuppfostran, matlagning och skötsel av hem och familj varit den grund som samhället vilat på genom vår moderna historia. Samtidigt har de rika männen varit de som kunnat casha in både pengar och berömmelse för de ”individuella” prestationer som varit omöjliga utan det golvarbete som utförts av andra.
Mariarosa Dalla Costa och Selma James lanserade, bland annat med texten Kvinnorna och samhällsomstörtningen, idén om en lön för hemarbete. Även om de själva i originaltexten uttrycker viss skepsis över idén – och starkt motstånd mot kommunistpartiets liknande idéer om ”kvinnopension” – konstaterar de i en senare tillagd fotnot att de reviderat sin ståndpunkt. Detta sedan de bland annat blivit centrala gestalter inom rörelsen Wages for housework.
Argumenten för denna typ av lön kan delas upp i de simpla och de mer genomtänkta och komplexa. Ett simpelt argument lyder, att eftersom det idag obetalda hemarbetet är nödvändigt för kapitalismen, och eftersom det tvingar in framför allt kvinnor i en stark beroendeställning under den man som tar hem lönen, så skulle en lön för detta arbete både synliggöra att det faktiskt rör sig om just arbete och erbjuda dessa kvinnor ett minskat ekonomiskt beroende av männen. Det enkla men starka argumentet mot denna lön är att det förvandlar något som tidigare befunnit sig utanför kapitalismens direkta kontroll till betalt lönearbete och därmed ökar kapitalismens makt över våra liv – män som kvinnor.
Dalla Costa och James argumenterar själva hårt emot kommunistiska partiets krav på pension för hemmafruar i sin text:
”Förslaget om pension för hemmafruar (vilket får oss att undra: varför inte en lön istället) visar endast på den fullständiga beredvilligheten hos dessa partier att fortsätta institutionalisera kvinnor som hemmafruar och män (och kvinnor) som löneslavar.”
De argumenterar vidare mot det hos svenska (borgerliga) feminister spridda kravet på att få vara lika förtryckta av kapitalet som männen. Dalla Costa och James menar tvärtom att allt arbete är förtryck, och att vara förtryckt av en chef är enligt dem inte bättre än att vara förtryckt av sin man – snarare innebär det ett ökat dubbelarbete och dubbelförtryck när kvinnor börjar arbeta och samtidigt fortsätter vara ansvariga för hemmet. De säger själva att det krav som verkar logiskt att ställa inte kan vara radikalt, eftersom det skulle låsa kvinnor i hemmet med en lön.
En som på samma sätt argumenterat effektivt mot lön för hemarbete med radikalfeminismens egna termer är arbetskritikerna André Gorz. Gorz utgår från synen på feminina och maskulina egenskaper som olika typer av värden som inte är fast bundna till manliga och kvinnliga kroppar, utan som kan genomsyra samhället och både män och kvinnor i olika hög grad. Till de manliga och patriarkala värdena hör kapitalismens och statens fokus på individuell prestation, den manliga genimyten, formaliseringen och mätandet av relationer och mycket mer, medan de feminina värdena inräknar vårdande, gemensam omsorg och informella relationer byggda på omätbara emotionella investeringar. Gorz hävdar följdaktligen att kravet på lön för hemarbete enbart skulle bidra till en maskulinisering av samhället – det vill säga till att en tidigare informell och omätbar sektor utanför kapitalismen skulle infogas och formaliseras. Med hans egna begrepp så kan man tala om hur den autonoma sektorn krymper och den heteronoma sektorn (kapitalismen) expanderar. (Paulsen 2010:160. Man skulle också kunna göra en koppling till Habermas tankar om livsvärlden som trängs undan av systemen – marknaden och staten – men det får vi fördjupa oss i någon annan gång.)
Vad ser då Dalla Costa och James för lösning på motsättningen? I Kvinnorna och samhällsomstörtningen menar de att isoleringen måste brytas, att kvinnor måste delta i de antikapitalistiska kamperna som kamrater för att där konfrontera männen som håller dem nere ”inte som kvinnor mot män, utan som individer” – vilket egentligen är en högst postmodern eller kanske queer feminististisk ståndpunkt: inte på identitetspolitiskt vis ställa krav i egenskap av kvinnor, utan istället agera som om strukturerna inte fanns samtidigt som det feministiska medvetandet finns berett som en stridsberedskap när man lik förbannat blir behandlad som en grupp.
Mot bakgrund av detta uppstår den självklara frågan: snarare än att kräva betalt hemarbete, vore det inte mer rimligt att helt enkelt kräva att männen delar lika på det informella hemarbetet? Denna frågeställning är nästan obegriplig i Sverige, just därför att svaret med självklarhet blir: ”jo?” Här drivs just detta krav, medan lön för hemarbete tack och lov lyser med sin frånvaro (bortsett från vårdnadsbidrag och ett och annat än mer extremt förslag från Kristdemokraterna). Istället drar vi resonemanget ett steg längre och för in allmänningarna på banan: borde inte den kraftigt utbyggda förskoleverksamheten som gett kvinnor möjlighet att arbete i till exempel Sverige vara ett exempel på en annan form av betalt hemarbete? Innebär inte de hyllade förskolorna att den heteronoma sfären – kapitalismen, arbetssamhället – breder ut sig? Vad är då allmänningsalternativet? Är det någon sorts gemensam barnomsorg, föräldrakooperativ, eller kanske den brasilianska bonderörelsen MST:s modell (som nämns i slutet av Federicis artikel) där kvinnorna krävde möjligheten att sköta mat och barnpassning kollektivt? Det senare skulle kunna ses som ett exempel på en allmänningslösning som låter föräldrar spendera tid med sina barn samtidigt som den bidrar till att bryta isoleringen i hemmen, till att frigöra tid (precis som dagens förskolor) och också underlättar gemensam organisering för jämlikhet när mammorna får ökade möjligheter att prata ihop sig och pappornas bidrag (eller frånvaro av desamma) synliggörs svart på vitt.
Här hittar vi också en intressant ”motsättning”: allmänningen har beskrivits som modellen för helt fri produktion, samtidigt som jag nu pratar om krav på att männen ska delta i vissa allmänningar – kanske tvingas göra vissa uppgifter! Här blir det viktigt att tydliggöra två saker: allmänningen ska vara fri från kapitalistiska relationer, men vi kommer fortfarande tvingas jobba med andra maktrelationer. Dessutom handlar det här inte om ”krav” i den perverterade betydelse som det fått i Sveriges statsfeministiska rörelse, där allt ska fixas med hjälp av pappa (!) staten. Nej, i det här fallet handlar det inte om legala krav, inte om att agera daddy’s girls med staten bakom sig, utan om att använda direkt aktion och kräva att männen tar sitt förbannade ansvar för barn de själva valt att skaffa.
Föredrag om Skapa allmänningar! i Gbg 9 maj
Kommer till Göteborg för att snacka om allmänningar på måndag kl 18. Be there diegos!
While preparing a short presentation on the usefulness of some of Deleuze’s concepts for pedagogy/didactics , I re-read an assignment I wrote for my didactics class and found it a lot clearer than I remembered it. Therefore, hoping that perhaps someone else (particularly teachers of language or anyone interested in Deleuze, chaos theory or complexity science) might be interested, I will publish the main part of the theoretical elaborations below. Comments are very welcome! (in English or Swedish)
I have, like many others, always been highly skeptical of grammar theory, and the usefulness and correct form of grammar teaching in the classroom have been less than obvious to me. The first theoretical elaboration one might begin from this position could of course be the anti-grammar movement based on Krashen’s ideas. The main assumption made by Krashen is that grammar can be acquired ”naturally” from free interaction and meaningful input. The language classroom should then, from this perspective, not consciously focus on language or grammar form, but rather on the practical and self-motivated use of the language, the communicative aspect. Krashen has, among other things, focused much on free reading as a way of acquiring language patterns.
I do not, however, subscribe to this anti-grammar view of second language acquisition. At the same time, I do not feel content with the form of grammar exercises that have been promoted in many of our seminars at Linköping university. These so-called problem-based exercises are supposed to be a less theoretical way to teach grammar than what we used to do in the old days, before Krashen. Though, as much as these exercises are said to be communicative, I can not help but feeling that they still impose a boring and rote task on the students, which are likely to do the exercises in an often mechanical fashion rather than gaining any deeper or lasting understanding. To me, the obvious hierarchy of teacher-imposed theoretical learning of grammatical rules has in this case just been exchanged for a micro-fascism where the students’ immediate communicative desires are still subjugated by the need to solve abstract and irrelevant teacher-imposed tasks.
So, how can Deleuze and chaos/complexity science help us with our predicament?
Consider one of the most common ways to view knowledge: as a tree. We often imagine the mind of a child as being something close to a seed, small, empty, in need of the parent’s nurture and watering. Slowly, the child’s competence in various areas grow, upwards, linear, in a quite predictable way forming a strong body or stem, then the heavier branches (categories of knowledge such as “social studies” or “English”) then dividing into smaller branches (such as “the American electoral system” or “food-related vocabulary”). This view could perhaps be said to form the foundation of the compartmentalization that we see in our schools, with few, if any, connections between the different “branches” (i.e. subjects). (see Pedagogiska magasinet 2/2010 for more on this topic.) In the contemporary debate, knowledge is seen as quantitative, as building blocks, or perhaps as some kind of liquid being used to “water the trees” (or, even worse, to “fill the buckets”) i.e. teach the students.
An alternative to this view is the image of the rhizomatic network, an illustrative concept shared by post-structuralist philosophers Gilles Deleuze and Felix Guattari as well as neuroscientists trying to understand the mechanisms of the brain. Seen this way, the brain is a dynamic and vivid network that is constantly changing and learning by making new connections between the nodes in the network. Learning does not have to start from the bottom of the tree trunk, forming a uniform base for specialized knowledge that can, perhaps, be allowed in the uttermost branches, many years into his/her education, after the student has gained insight in the structured systems of knowledge forming the lower branches; rather, knowledge is seen as a network where connection can, should and have to be made in all kinds of directions, between high and low, between different subjects, between the simple and the complex.
This view could be connected (aha!) to the sociocultural theories of Vygotskij, seeing interaction between students as central to learning, allowing for unexpected connections forming new kinds of knowledge, rather than focusing on a single teacher giving exactly the same type and amount of water and fertilization to everyone. Moreover, this can be connected to one of the basic assumptions of connectionism: that complexity (and subsequently what we perceive as intelligent behavior) emerges from the interaction between simple units cooperating and reacting to their environment. As Nick C. Ellis puts it: “Closer scrutiny [in this case: of the extremely unpredictable patterns of movement of an ant] reveals that the control decisions are both simple and few in number. An environment-driven problem solver often produces behavior that is complex only because a complex environment drives it.” (Ellis 1998:643)
Diane Larsen-Freeman examines the usefulness of the closely related chaos and complexity sciences. One of the most interesting concepts, and one that is central to these sciences, is nonlinearity. That a system is nonlinear simply means that it does not develop in a predictable and linear way, where x amount of force put into the system necessarily corresponds to the same amount of change in the system. One concrete example for teachers: going through a set of grammatical rules on the white board does not necessarily mean that all the students will remember everything you said for all eternity… As an alternative to this absurd belief (not held by many, although many tragically believe that students should remember everything, and that failure to do so is a question of faulty morale), Larsen-Freeman posits the nonlinear system:
A nonlinear system is one in which the effect is disproportionate to the cause. Conversely, in a linear system a cause of a particular strength results in an effect of equal strength. When a spacecraft is nudged into orbit by firing its thruster rockets, a linear system is responsible. Nonlinear systems can also sometimes exhibit linearity, however, at other times, they may react in a way that is all out of proportion to the cause. A rolling pebble, for example, can trigger an avalanche. (Larsen-Freeman 1997:143)
From this perspective, we can combine the perspective of automatic acquisition advocated by Krashen with the occasional theoretical grammar lesson and, more importantly, with grammar-oriented feedback on the texts and verbal production of individual students. The argument goes like this: if it is basically correct, as Krashen assumes, that students do acquire language structures in a free and self-motivated fashion, then this should be the main driving factor behind acquisition. However, you could (rightly) argue that students will make unnecessary mistakes and take longer to understand basic patterns without any guidance at all. This is where the theories from chaos/complexity science enter. If the knowledge of language patterns is seen as a nonlinear rhizomatic network, and if students will seek understanding in a free manner, then they will arrive at a level of understanding that is “almost there”, i.e. they might notice certain patterns and rules without really being able to formulate the general rule and thereby letting their knowledge “fall into place”. This is where the teacher steps in, giving input that is similar to the final pebble that starts the avalanche. One example of this could be a presentation on the genitive – a pattern that most will have noticed but few Swedes fully understand even after three years in upper-secondary school, and if this problem is believed to be very common in the group and if it is believed that very many of the students are at a similar level regarding his particular problem, this could be made with the whole class gathered together. At other times, with more unevenly distributed mistakes or incomplete understanding (such as different irregular nouns) it is probably a better idea to tutor the individual student and give her/him feedback when or soon after mistakes are made.
- Ellis, Nick C. (1998): Emergentism, Connectionism and Language Learning. Language learning 48:4
- Larsen-Freeman, Diane (1997): Chaos/complexity science and Second Language Acquisition. Applied Linguistics vol 18 no 2
Allmänningar som undandragandets kommunism
Texter:
- Angreppets och undandragandets kommunism (sidhänvisningar i texten är till denna)
- Var är vi på väg?
Kritiserade i:
- Bolsjevism utan parti som revolutionär hållning
- Kommentarer till Marcels text ”Angreppet och undandragandets kommunism”
- När allting svartnar, det är då du bleknar
- …och i flera andra texter i Riff-raff #9 som återstår att läsa för mig
Efter en intern debatt i Skapa allmänningar! och motiverad av solen och en nästan ledig långhelg tänkte jag ta mig för att strukturera upp debatten. Knappt hinner jag börja skriva innan jag noterar att Riff-raff nummer 9 har släppts och utlovar kritik mot två texter jag gillat starkt och som handlar om just det jag planerat att skriva om. Alltså kände jag mig tvungen att läsa och läsa, snarare än att skriva. Nu, tillslut, fick jag åtmistone ihop ett inlägg, som är sparsamt med referenser, försöker vara enkelt och icke-internt och som förhoppningsvis kan vara intressant för alla som intresserar sig för kopplingen allmänningar – klasskamp.
Själva huvudfrågan i ”grälet” är denna: kan vi börja bygga allmänningar i dag och tro att dessa kan växa till att ersätta kapitalismen, eller krävs en upprorssituation, en revolution i vilken nya sätt att leva uppstår spontant, och där allmänningar är en del av dessa? Min position är, grovt förenklat, den första, även om jag inte förnekar konfliktens betydelse och också menar att detta byggande har stor potential att leda till ett storskaligt uppror. Denna kombination av byggande och nedrivande kallas av Marcel i en av de relaterade texterna för just ”angreppets och undandragandets kommunism”, och jag ska gå in på vad detta innebär, vad skillnaden är mellan de två ”kommunismerna, och varför denna distinktion är viktig för alla oss som vill förändra världen istället för att sitta och vänta på en mytisk revolution. Jag hoppas att den här texten i sitt försök att vara tydlig kan fixa den största bristen i Marcels text, nämligen bristen på tydliga (eller rimliga) exempel på vad ”undandragande” innebär.
Grundantagandet i texten är en av pelarna i det resonemang som för min del ledde till Skapa allmänningar!: enbart kampen mellan arbete och kapital kan aldrig ta oss ut ur kapitalismen. Ju mer vi jobbar lydigt och produktivt, desto rikare blir kapitalet och desto fattigare (relativt sett) blir vi. Varje olydighet och okontrollerat uppror som sänker vår produktivitetet och höjer vår reallön är därför ett angrepp på kapitalismen som försvagar den. Men – en av de viktiga poängerna med texten är att dessa angrepp i sig inte kan krossa kapitalismen. Utan ett alternativ, utan något att dra sig undan till, så kommer kapitalismen alltid att resa sig igen. Detta alternativa produktionssätt kan inte vara socialism eller självförvaltning – helt enkelt för att ingen lockas av dessa byråkratiska versioner av business as usual. Det finns ett akut behov av nya visioner och (framför allt) nya praktiker, ett intensifierande av undandragandets kommunism, inte som en ersättning för den mer traditionella klasskampen och upproret – angreppets kommunism – men som en nödvändig andra sida av det kommunistiska myntet.
Detta undandragande är inte bara en förutsättning för att uppror ska lyckas, det är också en förutsättning för att uppror, angrepp på kapitalet, över huvud taget ska uppstå i någon större skala. Problemet med dagens situation är inte en frånvaro av förståelse eller upplysning – en vanlig inställning inom vänstern som leder till ett övervärderande av propaganda och information. I dagsläget begär vi kanske inte vår egen underordning i sig, men vi begär och behöver kapitalistiska produkter, och för att få dessa produkter måste vi inordna oss i systemet. Problemet är inte att vi som arbetare inte har genomskådat kapitalismen, genomskådat vår roll i produktionen och fått förståelse för att det är vi som skapar värdet. Den stora majoriteten är mycket medvetna om detta, men alternativ saknas. Som det uttrycks i ”Var är vi på väg?” i Dissident nummer tre: ”kapitalismen är det första produktionssätt som härskar genom frihet” (s. 8 ) – det är mycket svårare att vägra delta, utan alternativ plan, än att få det vi vill ha genom att fortsätta spela spelet. Ett visst mått av förtrollning kommer möjligtvis in här, eftersom vi ofta överskattar vår förmåga, hoppas att kapitalismen ska skänka oss lite mer än den faktiskt kommer att göra. Och vi fortsätter köpa lotter och gå till jobbet, inte för att vi inte ser igenom alltihop, men för att vi ändå hoppas att lottovinsten eller löneförhöjningen ska komma till just oss så att vi slipper ta itu med problemet som är bristen på alternativ. Allt detta trots att det är uppenbart: ”Kommunismens möjlighet finns således rent abstrakt i proletariatets vägran att vara proletariat. Om arbetarna undviker att återskapa de samhälleliga förhållandena som genererar mervärde, så rasar totalkapitalet som ett korthus.” (s. 16) Därför blir det så viktigt att se det som konstateras redan i textens inledning: ”kommunismen måste förstås som något som skapas artificiellt, till skillnad från något som föds av interna motsättningar. Kort sagt: kommunismen sker trots kapitalismen och inte på grund av kapitalismen.” (s 1) Vi kan inte bara sätta oss ner och vägra, det enda detta kan leda till är något mer sockrade mutor från kapitalet och välfärdsstaten, alternativt att vi svälter ihjäl eller lever på smulor från kapitalismen i form av dumpstring, stöld, gåvor eller bidrag. Det vi måste göra är att arbeta för att utvidga utsidan, skapa något att fly till, en sektor som kan fylla våra livsbehov utan att medieras av kapitalismen (eller staten). Denna utsida skulle kunna vara allmänningarna, en hel produktionssektor som kan uppfylla våra behov, skänka oss överlevnad och samtidigt skapa nya relationer och nya begär som vi inte måste söka oss till kapitalismen för att uppfylla utan som tvärt om uppfylls genom vårt deltagande i allmänningarna – behov som snarare än tillfredsställelsen i den distansierade konsumtionen istället fokuserar på tillfredsställelsen i den direkta relationen.
Att skapa nya begär
Här finns en viktig poäng att göra om kapitalistiska och kommunistiska begär, där Marcel drar in så göttiga teoretiker som Deleuze, Spinoza och Butler och lyfter texten rejält (och, förstås, lägger grund för rejäla missförstånd från kritikerna). Felet hos många ortodoxa marxister är att de ofta, även om de inte förstår det själva, utgår från att vi har en mänsklig ”natur”, ett verkligt ”jag” som undertrycks av kapitalismen. Kapitalismen blir i dessa berättelser som ett ok som vi kommer att kasta av oss i en revolutionär situation och bli ”de vi verkligen är”. I verkligheten förhåller det sig tvärtom! Vi befinner oss i en huvudsakligen kapitalistisk värd som skapar huvudsakligen kapitalistiska begär – eller, luddigare uttryckt, vi handlar först kapitalistiskt och intalar oss i efterhand att det är detta vi begär för att kunna skapa en sammanhållen individ av alla de kapitalistiska affekter som genomkorsar oss. Om detta är determinism eller inte är irrelevant (liberal humanism är det då inte) – det relevanta är att kapitalismen inte är allomfattande, utan att det hela tiden produceras begär som inte är kapitalistiska, flyktlinjer som pekar bort från kapitalismen. Det vi behöver göra är att börja skapa akapitalistiska praktiker som kan skapa akapitalistiska begär. Endast genom praktik kan vi skapa dessa nya behov och begär – allmänningarna måste komma före det allmänna politiska kravet på deras övertag. Först när allmänningarna redan är ett tydligt alternativ för människor i deras vardag, först när vi ser denna utsida som något som det är möjligt att dra sig undan till – först då framstår också angreppet på kapitalismen som logiskt. Påståendet att revolutionen måste komma före allmänningarna står därför på huvudet, det är när våra nyväckta begär och rimliga förväntningar på livet som väckts av allmänningarna möter kapitalets motstånd som det storskaliga upproret blir ett faktum. En självklarhet, och så mycket enklare eftersom vår strejk inte längre blir en tävling kring vem av oss och kapitalets representanter som kan hålla andan längst – vi har ju någon annanstans att andas!
Utsidor är möjliga!
En populär men infantil kritik mot utsidor i allmänhet och allmänningar i synnerhet är att kapitalismen skulle finnas överallt, att ingen verksamhet eller plats kan vara ”ren” och obefläckad. Kanske är detta både helt rätt och helt fel samtidigt, beroende på infallsvinkel. En av de allra mest improduktiva och felaktiga (och smått religiösa) tankespökena är den som säger att hela världen är kapitalistisk, att den reella underordningen är ”fullbordad”. Som Marcel konstaterar i texten: ”Detta är inte riktigt fallet, ännu.” (15) Det finns fortfarande (och kommer alltid att finnas, i alla system) praktiker, områden och verksamheter som är mer eller mindre kapitalistiska. Den utveckling som brukar kallas för ”den reella underordningen” är på ett sätt en utveckling där kapitalet lägger under sig allt större delar av samhället, och då en yta utanför kapitalismen ter sig allt mer omöjlig. Denna utveckling tar sig bland annat formen av nya typer av inhägnader, där egendomar som existerat i gemensam, socialistisk eller allmänningsform tvingas bidra till att skapa kapitalistiskt värde. Samtidigt hör detta ihop med den tes som Hardt & Negri för fram i Commonwealth, där kapitalet tvingas bli en vampyr som suger energi ur mänskliga verksamheter som inte direkt kontrolleras av kapitalet utan snarare uppnår en högre produktivitet just genom att de är fria(re). Människor är helt enkelt betydligt mer produktiva under frihet än under tvång – en anledning till varför det är så mycket effektivare för kapitalet att utnyttja allmänningslogik som ett sätt att outsourca produktion – oavsett om denna outsourcing handlar om något så abstrakt som att låta ungdomsgäng halvt omedvetet bygga varumärket för ens sneakers eller något så konkret som att använda Linux i företagets datorer eller frivilliga som gladeligen läser för pensionärerna på ålderdomshemmet. I alla dessa fall kan vi prata om allmänningar, och om allmänningar som är tydligt kopplade till kapitalismen. Frågan är dock inte om de är kopplade till kapitalismen eller inte, frågan är inte ens om kapitalismen tjänar på allmänningarna eller inte. Det viktiga är om de är starka nog att stå på egna ben, och om de har potentialen att utgöra den utsida, det mål för undandragandets kommunism som vi kan ta vår tillflykt till samtidigt som vi attackerar det tynande kapitalet.
Hur deltar vi i revolutionen?
Det revolutionära byggandet av utsidor är ett tydligt projekt, men formerna är allt annat än fasta. Form och funktion måste svara mot människors direkta, akapitalistiska behov och utformas underifrån i konkret verksamhet. Det är inte en hållbar strategi att bygga allmänningar uppifrån, likt en vänster- eller konsensusinriktad spegling av Conservatives Big Society. ”Arbetarklassens självmord måste vara dess eget verk.” (24) Men, med det sagt, och med förutsättningen att vi ser oss själva som en del av det samhälle som vi vill rycka upp och plantera om i ny jord, vad ska vi göra? Vi kan inte sitta med armarna i kors och vänta på att några andra (”arbetarna”, som vi då inte tillhör??) ska påbörja detta självmord åt oss. Vi måste ”övervinna dikotomin mellan spontanism och voluntarism/aktivism, samt producera en partiteori som inte [överger] Marx insisterande på att arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk.” (28)
Hur?
Marcel är i sin text inne på teorin som oskiljaktig från praktiken. Vissa (samtliga listade kritiker i textens början) framstår som ville de studera klasskampen utifrån, som om de inte var en del av den, för att med någon okänd vetenskaplig metod hitta tvingande naturlagar som kommer att leda till revolution – bara allt först tillåts bli tillräckligt dåligt, bara kapitalismen tillåts bli total (som om den kunde det!). Dessa teoretiker har uppenbarligen ingen brådska att lämna detta samhälle, de trivs ju bra med att försöka förstå det! Mot detta ställer Marcel den självklara invändningen att vi faktiskt kan både handla och reflektera över våra handlingar. Vi slutar inte vara proletärer bara för att vi börjar tänka, bara för att vi har en strategi! Tydligen måste detta påpekas när man har att göra med de som gör en vulgär dogm av historiematerialismen. Vår uppgift om vi vill hitta en väg ut ur kapitalismen är att se något mer än enbart vårt extremt kortsiktiga egenintresse (maska på jobbet) och utvidga det med bara några dagar eller månader (skapa allmänningar som minskar vårt beroende av arbetet). Marcel citerar Dauvé: ”Kommunister representerar och försvarar rörelsens allmänna intressen. Under alla omständigheter försöker de ge uttryck för det som händer utifrån ett helhetsperspektiv samt ge praktiska förslag. Om uttrycket är rätt och förslaget passande är de en del av proletariatets kamp och ett bidrag i formerandet av den kommunistiska revolutionens »parti».” (Vägrandets dynamik s.123)
Att tolka detta som att vi är avantgardister, att vi tror på att predika Strategin och Sanningen till massorna, förutsätter från första början att man har en dualistiskt tankesätt, att ”vi” ses som något annat än ”arbetarklassen” enbart för att vi har något att säga, enbart för att vi har en analys. Men denna analys kan omöjlighen komma någon annanstans ifrån än från denna världen! Marcel igen:
Vi vet dock idag att en sådan separering är en fiktion. Den enda organisering som kan organiseras revolutionärt är de egna attackerna mot värdet. Revolutionärer behöver inte intervenera mot arbetarklassen, utan endast mot kapitalförhållandet, kommunister skall inte föreslå aktioner, utan bedriva subversiv praktik.” (31)
Ett sätt att intervenera mot kapitalförhållandet är att skapa, utveckla och radikalisera allmänningar och de nya gemenskaper som detta innebär. Detta kan göras genom militanta undersökningar av byggandet av utsidor, ett annat att faktiskt delta i detta byggande och ta nya initiativ som är oss själva till nytta, med vår teori som guide. Vi måste sträva efter att undersöka byggandet av allmänningar för att förstå och analysera snarare än för att utnyttja dem som propagandistiska exempel (och frestelsen är stor), och vi måste sträva efter att bygga nya allmänningar inte som politiskt rena exempel på kommunism utan som svar på våra egna verkliga behov.
Detta byggande kommer utan tvekan att stöta på hinder uppställda av kapitalismen, och då är upproret ett faktum, Likaväl kommer allmänningar som fyller en praktisk funktion för arbetarklassen som en del i den dagliga kampen att växa och vara grunden för en exodus, ett lämnande av kapitalismen, en starkare motivation för att intensifiera och målinrikta attackerna mot kapitalismen och slutligen utgöra ett skyddsnät som gör livet enklare och billigare och riskerna med att utmana handen som föder en desto mindre.
Detta gäller om det så är handlar om något så futtigt som en allmänning i form av en gratis kvartersbio och kampen är kampen för att jobba mindre och gå mer på bio. Kanske dags att börja fokusera på de kommunistiska tendenserna och potentialerna istället för att mäta radikalitet i antalet brända lyxbilar eller antalet lästa Marxtexter.
Relaterat:
- Gilles Dauvé: Kommunisering: en ‘appell’ och en ‘inbjudan’
- På den här bloggen: Revolution I: Slow-motion revolution
- Det stundande upproret (gratis på engelska)
Varför vi inte har råd att arbeta
Skrev en bloggkommentar på Fredrik Edins senaste kommentar i arbete/allmännings/självscanningsdebatten, en kommentar som blev brutallång och därför klistrar jag in den här istället:
Har försökt hitta tid för att hinna ge ett svar i debatten (och tankeenergi att formulera mig begripligt) och så tittar jag in här och ser att jag håller med om vartenda ord! Min kritik mot hur du (och många andra) använde begrepp som oavlönat arbete och den sociala fabriken gick ut just på att man gör underliga uppdelningar mellan produktivt arbete och fritid, med den skillnaden att vissa ”fritidssysslor” skulle in under taket ”arbete”, dvs obetalt arbete. Mot det ville jag hävda att det är kapitalet som definierar vad som kan vara arbetet, inte vi.
Det vill säga: allt som kapitalet lyckas koppla ihop sig med och sälja med en prislapp är arbete, om det så bara (som exemplet ovan) handlar om att sminka sig innan man går på klubb och således ökar den besökta klubbens hipphet och marknadsvärde. Och lösningen här tror jag inte är att få betalt för arbetet (oavsett om det handlar om att behålla de vanliga snabbköpskassorna eller om att göra obetalt hemarbete till betalt) – utan att hjälpa kapitalet att lösa upp gränsen mellan arbete och fritid men samtidigt vrida denna utveckling ur händerna på dem. Paolo Virno pratar om allt ”fritt” arbete som flyttat ut i samhället som ”kapitalets kommunism” – ett förverkligande av det Marx pratade om i ”Fragmenetet om maskiner” fast på kapitalets villkor. Det som behövs är då kanske verktyg för att institutionalisera (i den lösa bemärkelsen) denna kommunism som en utmaning inom och mot kapitalet, och ett av dessa verktyg tänker jag mig är skapandet av allmänningar. Vill man dubbelsäkra kombinerar man med kravet på kortad arbetsdag, där synliggörandet av det frivilliga men produktiva arbetet blir ett starkt moraliskt argument tillsammans med faktiskt materiell utveckling.
Så, ett grymt citat från hannes2peer, som också skrivit ett mkt läsvärt inlägg i debatten. Det inlägget handlar om är den falska uppdelningen mellan produktiv och improduktiv tid, där det senaste har liknats vid ett bollhav av Klara Tovhult:
”Bollhavet är som jag ser det ett av arbetssamhällets grundfundament, ett verktyg för att upprätthålla idén om lönearbetstiden som den nyttiga och en fritiden som den onyttiga. Det jag vill är att sudda ut gränsen mellan lek och arbete. Inte på så vis att vi ständigt är på jobbet från sekunden vi vaknar, utan så att vi inte längre bryr oss huruvida det vi gör är nyttigt eller ej. Att vi gör vad vi gör av lust och empati, så mycket eller lite vi ids. Bollhavet kan kanske vara viktigt att ha i bakhuvudet för att undvika en nyttonorm, när vi väl arbetsbefriat samhället. Men är bollhavet relevant i en kritik av dagens samhälle? Är bollhavet något människor upplever undanhålls dem i nuläget? Det tror inte jag.”
Precis så!
Och, för att motivera den snärtiga rubriken på inlägget klistrar jag också in ett mastodontcitat från mig själv, ett referat av Hardt&Negris syn på frihet som en förutsättning för produktivitet:
Hardt och Negri menar att frihet och mångfald är förutsättningar för effektiv produktion – och för produktion av det gemensamma. Mångfalden i storstaden – metropolen – är en förutsättning för oväntade möten och oanade blandningar av tankar och affekter. Inga nya tankar föds i isolering, i småstaden lunkar livet för det mesta på som det alltid har gjort. (Hardt & Negri 2009:249-260, ffa 251f.) Friheten är en annan sida av samma mynt. För att produktionen av det gemensamma ska kunna ske krävs rörelsefrihet för handlingar och tanke. Kanske, säger de, går det att tänka eller skapa affektiva mänskliga relationer på kommando, men resultatet kommer att blekna i jämförelse med vad som går att åstadkomma under frivilliga former. (Hardt & Negri 2009:270) Kapitalet måste dock delvis motverka denna frihet för att kunna förvandla den gemensamma produktionen till varor. I exemplet kunskap och forskning är det uppenbart att ett fritt utbyte av idéer och forskningsresultat lägger en grund för vidare forskning och gör att kunskapen har potential att växa exponentiellt. Men som vi såg tvingas kapitalet istället sätta hänglås på kunskapen för att över huvud taget kunna sätta en prislapp på den. (Hardt & Negri 2009:145f.) Denna motsättning är ett problem för kapitalet. Det måste tillåta en frihet som är tillräckligt stor för att produktionen ska äga rum – men inte större än att den kan privatisera de konkreta resultaten av det som producerats gemensamt.
Den entreprenör som hyllats och hyllas i nyliberal litteratur är på väg bort, menar Hardt och Negri. Istället präglas kapitalismen nu av stora ekonomiska organisationer som styrs av byråkrater – ”suits”- snarare än drivna individer. Detta hotar kapitalets produktivitet och riskerar att lägga grunden för kapitalismens undergång. (Hardt & Negri 2009:297) Denna tendens förstärks av det faktum att det i de gemenskaper som producerar av fri vilja utanför de kapitalistiska relationerna produceras en subjektivitet – en passion för gemenskapen – som byråkraterna saknar. Det kan jämföras med det irakiska slagfältet, där amerikanska soldater ligger i underläge gentemot det irakiska motståndet just för att de inte har något att kämpa för – de är endast där för att de får betalt. (Hardt & Negri 2009:211) De är dock noga med att påpeka att detta krav på frihet står i minst lika stor motsättning till socialism6 som till kapitalism. (Hardt & Negri 2009:270-274) Kapitalistisk byråkrati och hierarki och statlig styrning har stora likheter och står båda i direkt motsättning till skapandet av det gemensamma.
Fortfarande här? Grymt! – kolla in denna film.
Arbetslöshet eller arbetstidsförkorting?
Signaturen Darr Furr ställer en intressant fråga kring självscanningskassor och effektivisering hos Skumrask:
I kostnadseffektivitetens namn, så lägger företagen ut mer och mer arbete på kunden själv (och anställda). Självscanning är ett litet steg på vägen mot helt automatiserade butiker. Det kommer inte finnas någon fysisk butik att stiga in i, utan bara terminaler som ger order till maskiner att packa varor som kommer i ett utkast. Om det låter lite väl sci-fi, så fnns det i mindre skalor i t.ex Spanien. Företag skulle spara enorma kostnader på automatiserade system och det skulle även appliceras på annan detaljhandel, tillverkning osv. Det räcker bara med att en stor aktör inom valfri bransch börjar, sen måste konkurrenterna följa efter. Frågan är hur ett marknadssystem skulle lösa arbetslösheten som uppstår?
..och jag tänkte direkt på de sista raderna i min och Staffan Lindblads blygsamma projektarbete Gemensamt – att outsourca till allmänningarna från i våras:
Det är uppenbart att denna effektivisering också leder till avskedanden och till att en mindre del av produktionen sker inom den officiella ekonomin. Vi anser att detta kan jämföras med tidigare automatiseringar inom industrin, där nya effektiva maskiner kraftigt minskat behovet av arbetskraft. Idag heter dessa maskiner Internet och fri produktion.
Här ser vi också en möjlig konflikt och – förutsatt att denna utveckling fortsätter – en fråga som kommer att behöva besvaras. Vad händer med de människor som står utan jobb när den strukturella arbetslösheten ökar genom dessa effektiviseringar? Var hamnar vinsterna från dessa effektiviseringar? Kommer vi att se fördjupade klassklyftor, eller tvärt om kortade arbetsdagar där alla delar på de arbeten som finns?
Häri ligger den stora konflikten mellan ett kortsiktigt, företagscentrerat perspektiv och ett helhetsperspektiv på samhället och ekonomin.
Läs också:
- Tusen pekpinnar: Självscannings(pre)revolutionen
- …och kolla in Skapa allmänningar! som en metod för arbetstidsförkortning
