För ett tag sen kunde vi läsa en artikel i DN om hur Smittskyddsinstitutet bekämpade svininfluensan med hjälp av:
en simulering där Sveriges befolkning med hjälp av registerdata från Statistiska centralbyrån kopplats samman i ett enda stort socialt nätverk. Smittskyddsinstitutet har räknat med fyra möjliga scenarier. Antingen att vaccineringen kommer i gång snabbt eller sent – respektive om smittspridningen blir mild eller mer aggressiv. (…) Syftet med studien var dock inte att ta reda på hur många som kommer att smittas utan om vissa grupper eller regioner bör få vaccin före andra, som skolbarn eller storstadsregioner.
Man har alltså skapat ett simulerat socialt nätverk – ett sociogram – för att ta reda på inte bara hur det ser ut, men hur man kan ingripa i skeendet för att på effektivast möjliga sätt förhindra smittspridning.
Att kartlägga sociala influensor
FRA-lagen och liknande övervakningslagar väcker ofta dystopiska tankar till liv. 1984 har använts som liknelse oftare än inte. Men är det verkligen ditåt vi är på väg?
99, our 68 citerar försvarsminister Sten Tolgfors:
Signalspaningen får dessutom aldrig inriktas mot endast en viss fysisk person. Någon omfattande kartläggning av svenska medborgare genom signalspaning är alltså icke tillåten. […]
Ett sociogram utgår från en individ medan ett trafikmönster visar trafikflöden oavsett vem eller vad som kommunicerar.
Poängen här är att det inte behövs. Det finns ingen (större) anledning att oroa sig för ett nära förestående 1984, med en omfattande partiapparat som övervakar varje enskild medborgare på individnivå. Dels för att det skulle vara vansinnigt dyrt och möta stora protester, men kanske framför allt för att det inte är effektivt. Betydligt effektivare är då att göra som i fallet svininfluensa ovan – samla in information för att kunna analysera strömningar, rörelser och mänskliga kontaktnät för att se vilka typer av kombinationer som signalerar potentiella ”hot” mot staten och intervenera i dessa skeenden innan något har hunnit hända. Man kan använda ordet ”sociogram” eller, som Tolgfors ovan, försöka mörka med ordet trafikflöden. Resultatet blir dock detsamma.
Det börjar med en silvernål…
I en artikel på DN debatt från september förra året skriver 13 forskare om just detta:
Det stora problemet är att data måste samlas in under väldigt lång tid och vi kan inte i förväg veta vem som uppfyller kriterierna för en ”avvikande” person kopplad till ett yttre hot. Därför måste FRA spara på sociogram över en stor mängd människor, med andra ord en omfattande kartläggning av helt oskyldiga människor.
Den intressanta frågan här är ju: när denna information väl finns, varför skulle den inte användas för att avvärja andra hot än enbart ”yttre”, ”militära” eller ”terroristiska”? (dessutom väntar vi ju fortfarande på en rimlig definition av vem som är terrorist) Att oppositionen nu gått ut och sagt att de vill att fler myndigheter ska få tillgång till FRA:s spaning är knappast lugnande om det är just denna spridning vi är rädda för.
En intressant vinkling är att det här synsättet inte är traditionellt polisiärt (”fånga-in-och-straffa”), utan snarare militärt (förhindra fiendens attack, slå till först, preemtive strike). Poängen med den här typen av kontrollsystem är inte att övervaka befolkningen för att kunna straffa brottslingar, utan att förhindra att brott någonsin begås.
Övervakning och atombomber
Atombomben är en massmordsteknik som säger något om samhället; den kräver en viss, hierarkisk samhällsorganisation för att existera, där endast de mäktigaste har tillgång till The Button – och den kan skapa obegriplig förödelse om någon obehörig lyckas lägga vantarna på den. Vi vill bli av med atombomberna för att tekniken är för stor för människan – ohanterlig.
Övervakningen är på samma sätt en teknik som kräver en stark hierarki där endast vissa har rätt att ge uppdrag och begära ut information. De kosmetiska förändringar som nu gjorts av FRA-lagen är endast en förstärkning och ett förtydligande av detta. Men till skillnad från atombomben så är det i fallet FRA inte bara möjligt att obehöriga tar sig in – det är förmodligen ofrånkomligt. Frågan är då – vilka konsekvenser kan det få? Privat kan hela liv raseras, politiskt kan hela rörelser ringas in och utraderas.
Men, som Intensifier menar, kanske är det inte rätt väg att gå att fortsätta försöka ställa våra representanter till svars. Atombombshotet fick den amerikanska militären att utveckla internet – en informationsstruktur som var designad för att överleva ett omfattande kärnvapenkrig. Nu, med nya hot, blir utmaningen att bygga nya strukturer som kan övervinna de gamla och inte hänger på att de politiskt mäktigaste 0,00004 % av Sveriges befolkning lyder de övriga. Det räcker inte med att bara rösta bort alliansen i nästa val.
Klasskamp och klamydia
I senaste numret av tidningen Arbetaren skriver sjuksköterskan Kim Hägglund om hur smittontologin kan säga oss något om hur vi ska se på facklig organisering:
För att en större samhällsomvandling ska ske krävs helt enkelt att en enskild strejk eller ett uppror på en enskild arbetsplats snabbt smittar andra flera andra arbetsplatser som i sin tur repeterar samma handling. Det intressanta ligger just i vilka repetitioner som blir till gängse vanor, något som staten och näringslivet nu fått möjlighet att utläsa och påverka på exakt samma sätt som smittskyddsorganisationerna övervakar influensapandemin. Syftet med FRA-lagen och företaget Google är precis detta: att förutse vad du vill göra imorgon.
Det handlar helt enkelt om att effektivt förutse vilka handlingar som i vilka situationer kan starta en explosiv smittspridning, snarare än att förmedla en sanning om Kapitalismen eller Organisationen och tro att detta kommer få människor att ”Vakna”. En aspekt av detta är förstås att använda metoder och verktyg som är enkla att kopiera. Som Kim Hägglund skriver: ”Det är liksom inga påkostade reklamkampanjer som får folk att engagera sig i facket, utan aktiv organisering människor emellan.”
Mer smitta:
Intensifier skriver en bra sammanfattning/kommentar till Hägglunds artikel
Artikeln Smitto(nto)logi från Glänta
(english below)
Hittade den här introduktionen till Deleuze och Guattari i boken Theory for education av Greg Dimitriadis och George Kamberelis. Boken sammanfattar mängder av tänkare och analyserar deras betydelse för pedagogikens utveckling och kan rekommenderas (har iofs inte läst hela än men…). Just delen om d&g innehåller extremt lite om undervisning, men är den mest lättbegripliga sammanfattningen av deras teorier som jag hittat.
D&G:s teorier är ju inte helt lätta att skaffa sig en sammanhängande bild av, framför allt inte genom att läsa deras Capitalism and shizophrenia. Det är förmodligen inte meningen heller. De har själva sagt att deras bok A thousand plateaus ska läsas ”som man lyssnar på en skiva”. Och tanken att känslor och musik inte ska förklaras eller analyseras sönder är ju utbredd, så frågan är - bör d&g:s ”poesi” förklaras på ett begripligt sätt? Jag tycker nog att den klarar det. Sen är det upp till dem som kan dem desto bättre att bedöma om förklaringen nedan är någorlunda korrekt eller inte. 
En sista grej: hittar ni några OCR-fel nedan så säg gärna till!
Deleuze & Guattari
Key Concepts
- rhizome
- deterritorialization
- pack multiplicities
- schizoanalysis
- desiring-machines
- body without organs
Gilles Deleuze (1925-1995), a philosopher, was born in France. He studied at the Sorbonne under Georges Canguilhem and Jean Hyppolite. He later taught philosophy at the Sorbonne, the University of Lyon, and, at the invitation of Michel Foucault, at the experimental University of Paris VIII. He retired in 1987. Deleuze was a prolific writer on both philosophy and literature, including studies of Hume, Bergson, Spinoza, Nietzsche, Proust, Artaud, and Lewis Carroll, critiques of Kantian and Platonic thought, and considerations of such issues as representation, linguistic meaning, subjectivity, and difference.
Félix Guattari (1930-1992), a noted psychoanalyst and political activist, was also born in France. He embraced both radical psychotherapy (which he called ”anti-psychiatry”) and Marxist politics, though he became disillusioned with the French Communist Party after the May 1968 Paris strikes. He was a psychoanalyst at the Clinique de la Borde from 1953 until his death and was known for his use of alternative psychoanalytic therapies. Guattari was closely associated with Lacanian psychoanalytic theory. He received training from Jacques Lacan and was in analysis with him from 1962 to 1969. He later came to critique at least some aspects of Lacanian analysis. Guattari individually published essays and two books on psychoanalytic theory. In addition to his work with Deleuze, he collaborated with other Marxist thinkers and psychoanalysts.
Deleuze and Guattari met in 1969 and started working together soon after. Their collaborations include four books that are especially noteworthy for their dual critiques of Marxist and Freudian thought. The writings we will deal with here are Capitalism and Schizophrenia: Anti-Oedipus (first published in French in 1972) and A Thousand Plateaus (first published in French in 1980). In these twin volumes, Deleuze and Guattari attempted to destabilize essentialism and grand theories, especially those of Marx, Freud, and structuralism. Deleuze and Guattari left us a rich conceptual palette replete with neologisms, only a small part of which we can discuss here. Despite the tendency among many to associate Deleuze and Guattari with ”postmodernism,” they did not themselves see their intellectual project in this light. Guattari, for instance, repudiated postmodernism as ”nothing but the last gasp of modernism; nothing, that is, but a reaction to and, in a certain way, a mirror of the formalist abuses and reductions of modernism from which, in the end, it is no different” (1996, p. 109). The postmodern label notwithstanding, Deleuze and Guattari crafted a view of the world critical of grand narratives, foundational thought, and essences. Resisting those tendencies of modern thought, their texts describe ways of seeing and understanding multiplicities both of individual subjects and of larger institutional entities. It was to the end of destabilizing what they refer to as ”fascist ways of acting in the world” that they armed themselves with a battery of neologisms that force us to think and conceptualize outside established, hegemonic, and naturalized modes of modern common sense.
Because Deleuze and Guattari sought multiplicity in their writing style, it is difficult to derive a clear and linear outline of their ideas. Any attempt to do so runs counter to their own resistance to such modernist ways of thinking. Many of the neologisms they employed are more suggestive than definitive. But we can point out some of the recurring themes and concepts with which Deleuze and Guattari were concerned. In general, they engaged in insistent critiques of modern ideas concerning the primacy of hierarchy, truth, meaning, subjectivity, and representation. For instance, they attacked the notion that there exist individual subjects who can gain knowledge of the truth and then transmit (represent) that truth transparently to others.
One notion that underscores their attempt to derail modernist, linear thinking is their construct of the rhizome, an idea taken up at the beginning of A Thousand Plateaus. For Deleuze and Guattari, the rhizome is an oppositional alternative to what they call ”arborescent” or ”arboreal” ways of thinking, acting, and being, which have defined Western epistemologies at least since the Enlightenment and probably much earlier. As the name suggests, arborescent forms and structures may be imagined metaphorically as trees—linear, hierarchical, sedentary, striated, vertical, stiff, and with deep and permanent roots. They are structures with branches that continue to subdivide into smaller and lesser structures. In their various social and cultural instantiations, arborescent models of thinking, acting, and being amount to restrictive economies of dominance and oppression.
Deleuze and Guattari were clear that they opposed the arborescent model because of its inherent totalizing logic: ”We’re tired of trees. We should stop believing in trees, roots, and radicles. They’ve made us suffer too much. All of arborescent culture is founded on them, from biology to linguistics” (1987, p. 15). In the place of the tree, they offer the rhizome as an alternative theoretical model. In contrast to arborescent forms of thinking, acting, and being, rhizomatic forms are nonlinear, anarchic, and nomadic. The ”rhizome is an acentered, nonhierarchical, nonsignifying system without a General and without an organizing memory or central automaton, defined solely by the circulation of states” (1987, p. 21). Rhizomes are networks. Rhizomes cut across borders. Rhizomes build links between preexisting gaps and between nodes that are separated by categories and orders of segmented thinking, acting, and being.
According to Deleuze and Guattari (1987), rhizomes develop and function according to six fundamental principles. The first two principles are connection and heterogeneity. ”[A]ny point of a rhizome can be connected to anything other, and must be. This is very different from the tree or the root, which plots a point, fixes an order” (p. 7). rhizomes are thus ever-growing horizontal networks of connections among heterogeneous nodes of discursive and material force. (Hall [1986] defines articulation as a non-necessary relation.)
The third principle of the rhizome is multiplicity. A rhizomatic system is comprised of a multiplicity of lines and connections. ”There are no points or positions in a rhizome, such as those found in a structure, tree, or root. There are only lines” (Deleuze and Guattari, 1987, p. 8), and these lines are organized as ephemeral horizontal relations that are always proliferating Multiplicity celebrates plurality and proliferative modes of thinking, acting, and being rather that unitary, binary, and totalizing modes. Rhizomatics ”extirpate roots and foundations, to thwart unities and break dichotomies, and to spread out roots and branches, thereby pluralizing and disseminating, producing differences and multiplicities, making new connections. Rhizomatics affirms the principles excluded from classical Western thought and reinterprets reality as dynamic, heterogeneous, and non-dichotomous” (Best and Kellner, 1991, p. 99).
The fourth principle of the rhizome is the principle of asignifying rupture. This principle states: ”A rhizome may be broken, shattered at a given spot, but it will start up again on one of its old lines, or on new lines” (Deleuze and Guattari, 1987, p. 9). Movements and flows are always rerouted around disruptions in a rhizomatic formation. Additionally, severed sections regenerate themselves and continue to grow, forming new lines, flows, and pathways.
The fifth and sixth principles of rhizomatics are cartography and decalcomania, which ensure that ”a rhizome is not amenable to any structural or generative model. It is a stranger to any idea of genetic axis or deep structure” (1987, p. 12). Because Deleuze and Guattari viewed genetic axes and deep structures as reproductive rather than productive, they distinguished these from rhizomes by appealing to the metaphors of maps and tracings, and especially the differences between them. A tracing (or decalcomania) is a copy and operates according to ”genetic” principles, evolving and reproducing from earlier forms. It is a reproduction of the world based on an a priori deep structure and a faith in the discovery and representation of that structure. A tracing is arborescent: ”All tree logic is a logic of tracing and reproduction” (1987, p. 12). The tracing replicates existing striated structures. Deleuze and Guattari used Freudian psychoanalysis as an example of a historically powerful regime of truth within which tracings are always at work. No matter what an analysand utters, it is read against Oedipus, the phallus, lack, desire for the mother, rage against the father, and so on.
In contrast to tracings, maps (cartography) are open systems – contingent, unpredictable, and productive. Deleuze and Guattari invoked the sense of original cartographic work here and insisted that we think of maps as producing effective spatial articulations rather than simply (re)presenting space. From this perspective, a map produces an organization of reality rather than reproducing some prior representation of reality. Like the rhizome itself, the map is contingent and tentative. ”The map is open and connectable in all of its dimensions; it is detachable, reversible, susceptible to constant modification. It can be torn, reversed, adapted, to any kind of mounting, reworked by an individual, group, or social formation” (1987, p. 12). The map is oriented to experimentation and adoption. Maps have multiple entryways. Unlike tracings, maps are based on rhizomatic or essentially unpredictable articulations of material reality. In drawing maps, the theorist (like an original cartographer) works at the surface, creating possible realities by producing new articulations of disparate phenomena and connecting the exteriority of objects to whatever forces or directions seem potentially related to them.
Although Deleuze and Guattari saw rhizomatics as necessary to any radical political work, they rejected utopianism and insisted, following Antonio Gramsci, that rhizomatic formations are always constructed in the struggle between stabilizing and destabilizing forces. To further explain the nature and functions of rhizomatic formations, Deleuze and Guattari suggested using the linear algebraic metaphors of lines or vectors to think about rhizomes. They posited two basic kinds of lines or vectors: lines of articulation (or consistency) and lines of flight, both of which project their effects across the rhizomatic field. Lines of articulation connect and unify different practices and effects. They establish hierarchies. They define center-periphery relations. They create rules of organization. They encourage stasis. In contrast, lines of flight disarticulate non-necessary relations between and among practices and effects. They open up contexts to their outsides and the possibilities that dwell there. They disassemble unity and coherence. They decenter centers and disrupt hierarchies.
Finally, every line or vector (of either kind) has its own quality, quantity, and directionality. Thus the effects of any line or vector will vary as a function of these characteristics, as well as of the particular densities built up at the intersection of various lines or vectors. From this perspective, rhizomes—as fields or contexts—are produced in the constant struggle between lines of articulation and lines of flight. The coherence and organization of a rhizome are effects of lines of articulation, and the instability and dissolution of a rhizome are effects of lines of flight. Lines of articulation make received models of reality eminently visible. Lines of flight expose these models as historically produced and power-laden (rather than natural and power-neutral). Lines of flight also open up new possibilities for seeing, living, and organizing political resistance. Effects are lines or vectors of force. Reality itself is constituted as configurations of these two kinds of lines or vectors. So, deploying or taking up lines of articulation or lines of flight has serious consequences for the production of reality. Taking up lines of articulation (”good student” or ”heterosexual parent”) helps to keep stable the current organization of a territorialized space and its relations to other territorialized spaces. Taking up lines of flight (”resistant but creative student” or ”gay parent”) helps open up new configurations of space (that is, reality) so that new possibilities for thinking, acting, and being may be opened up.
The goal of rhizomatics, then, is not the obliteration of existing strata (or organized, territorialized space) but the discovery of the available lines of flight within that space. Since the strata are inevitable and unavoidable, Deleuze and Guattari (1987) recommended ”diving into the strata,” becoming intensely familiar with them, and thus discovering the available lines of flight within them. Following this advice, working within the strata at the level of the lines of flight that continuously deterritorialize the strata, can, in some cases, lead to the complete abolition of the strata. At the very least, it can transform the strata into something new with new potentialities. Their project thus involves a radical opening up (more than an obliteration) of closed and repressive structures.
Deleuze and Guattari insisted that we not trace assumed reality, the taken-for-granted. Instead, we should map the real—not intentionally and structurally, but strategically and politically. Doing rhizomatics involves reconfiguring an understanding of reality according to strategic political interests. These reconfigurations, if not predictable, are readily understandable ex post facto.
Rhizomatics thus constitutes a critique of totalizing logics, of systems that attempt to explain all things within one interpretive framework or hierarchical master code. To this critical end, they mounted a blistering critique of the Freudian and Marxist master narratives that ultimately limit the complexity of reality with their transcendent interpretations of human subjectivity and history. They opposed to these dominant, transcendent modes of interpretation an immanent mode of interpretation that acknowledges and prizes complexities.
Deleuze and Guattari (1987) argued that ”packs” (or ”pack multiplicities”) are particularly powerful deterritorializing/reterritorializing machines. The construct of the pack holds considerable promise for producing new and effective conceptions of collective affiliation/action and political motivation. In this regard, Canetti (cited in Deleuze and Guattari, 1987, p. 33) distinguished between two kinds of multiplicities: mass multiplicities and pack multiplicities. Even though this is an analytic distinction, even though most multiplicities are probably mass-pack hybrids, and even though mass and pack multiplicities require each other for their existence, comparing Canetti’s descriptions of these two kinds of formations is instructive here. Mass multiplicities (for example, government agencies, labor unions, professional organizations) are arborescent formations. They are composed of relatively large numbers of members. There is both divisibility and equality among the members. Mass multiplicities are focused around the concentration of form. The aggregate as a whole acts as a unit. There is a one-way hierarchy. Mass multiplicities are predisposed to territorialize, and they work to establish recognizable signs of power and stability.
In contrast, pack multiplicities are rhizomatic formations. They are small or have restricted numbers. They are not centralized but dispersed. They have no fixed territory and are motivated by an impetus to deterritorialize. Pack multiplicities experience qualitative metamorphoses in formation over time and space. They are thus neither totalizing nor finalizable. There are inequalities of membership in pack multiplicities, but these inequalities are impossible to hierarchize because they are often temporary and they shift continuously. Individual and collective action are blurred in the pack. Each member ”takes care of himself at the same time as participating in the band” (1987, p. 33). Packs exhibit ”a Brownian [random or apparently random] variability in directions” (p. 33) because they are constituted largely by articulated lines of flight or deterritorializations. Unlike mass multiplicities, pack multiplicities matter more in terms of their political motivations and effectivity than in terms of their forms of affiliation.
With pack multiplicities, there is no stable coherent whole to speak of, only assemblages of multiplicity. There is no politics of sublimation in the pack, no notion of transcendent similarity, only a constant becoming of multiply driven ethical and pragmatic singularities.
Although packs are not top-down structures or organized systems, they have specific sets of tactics. They are dynamic and complex webs of localized mobilizations. There are few, if any, hierarchical chains of command. No network has a single, specific leader, though at any given time someone may assume a leadership role. ”In the changing constellation of the pack, in its dances and expeditions, he will again and again find himself at its edge; at the edge and then back in the center. He may be in the center, and then, immediately afterwards, at the edge again” (Canetti, cited in Deleuze and Guattari, 1987, p. 33). Pack leadership, then, is a continuous mobilization of positions, This mobility through constant repositioning in space means that each pack member is always both responsible for ”guarding” a sector and also dependent on the whole pack for its survival.
A key question relevant to understanding and explaining mass multiplicities is what brings the mass together. This question is usually answered by some appeal to biological or social essentialism (for example, the identity politics of the civil rights movement or streams of second-wave feminism). Secondary questions thus include the following: Where is the center? Who is the leader? What does the multiplicity represent or stand for? What are its politics? What are its strategies? These questions, however, are all but irrelevant when one considers the forms and functions of pack multiplicities. Moreover, answering these questions for themselves would probably lead to co-optation and a weakening (or negation) of the pack’s counter-hegemonic potential. Instead, the key questions to ask about pack multiplicities include the following: How do packs develop and flourish? How are packs and pack members mobilized? What do they deterritorialize and reterritorialize? What forces do they exert in the world, and what real effects does their work accomplish? How do new members learn about and join the pack?
Schizoanalysis is Deleuze and Guattari’s name for doing anti-theory and anti-method, for resisting totalizing logics. The ”schizo” does not care how others have organized the world. The schizo is immune to extant systems of meaning and structure. The schizo creates his or her own meanings and structures ad infinitum. The schizo is thus anti-theoretical and untheorizable.
Rather than defining schizoanalysis per se, Deleuze and Guattari used it as a tool. In the first volume of Capitalism and Schizophrenia, Anti-Oedipus, they took up the political nature of desire. Deleuze and Guattari’s criticism of psychoanalysis is made under the banner of schizoanalysis, a rhizomatic alternative to the arborescent thinking of psychoanalysis. In their schizoanalytic critique of Freud, they refuted Freud’s negative notion of desire as lack, which is explained through the Oedipus Complex. For Freud, the Oedipus Complex transcends time and place and is a natural human disposition that is inescapable. For Deleuze and Guattari, this perspective is repressive because it subjects everyone to the same transcendent structure (mother-father-child). Rather than viewing the unconscious as characterized by desire and its lack, Deleuze and Guattari saw the unconscious as productive of desire and hence in need of repressive control by the capitalist state. During psychoanalysis, the immanent interpretation of individuals is recast into the transcendent interpretation of Freudian desire, the family triangle. The individual is thereby subjected to the repression and restraint of the psychoanalytic interpretative framework, and the patient is subjected to the interpretation of the powerful and authoritative analyst. Libidinal impulses are instead to be understood as desire-producing and therefore potentially disruptive to the capitalist state, which wants to control desire by casting it in negative terms. Similarly, culture, language, and other symbolic systems are repressive because they subject people to their rules and codes. Deleuze and Guattari contrasted the symbolic with the imaginary. They referred to schizophrenia as enacting imaginative modes of thinking. The Oedipal is symbolic; the presymbolic is pre-Oedipal and therefore prior to the hierarchy and repression of families (an idea also pursued by Lacan).
Psychoanalysis is an arborescent system. Schizoanalysis is a critique of psychoanalysis, especially its conceptions of unconscious desire and the Oedipus Complex. In traditional psychoanalysis, negative Oedipal desire precedes any particular patient’s narrative. That is, the interpretation of the reported narrative is known in advance by the analyst. The outcome of analysis is likewise predetermined and thus overdetermining. The only thing the analyst will find is Oedipal conflict. Desire is directed toward Oedipal prohibitions through this transcendent interpretation and as a means of internalized control: ”The law tells us: You will not marry your mother and you will not kill your father. And we docile subjects say to ourselves: so that’s what I wanted!” (Deleuze and Guattari, 1983, p. 114).
Deleuze and Guattari conceived of human beings (or human potential) with the term ”desiring-machines” because desire stems from a moment prior to structure and representation. Bodies are desiring-machines in which such things as ideas, feelings, and desires flow in and out. Desire is like a machine. Both are productive. An engine produces torque, which produces speed and movement. A desiring-machine produces libidinal energy. The idea of machine subverts traditional views of subjectivity. Subjectivity is now an effect of production. A desiring-machine is connected to a body without organs (often abbreviated BwO). Deleuze and Guattari borrowed this term from the avant-garde playwright Antonin Artaud, who they claimed made himself a body without organs when he committed suicide. In Anti-Oedipus, the body without organs is posited to be a nonproductive entity that interrupts energy flows, arrests desire, and promotes Stasis. In A Thousand Plateaus, though, the body without organs is recast as a productive force, a desiring-machine. By alluding to Artaud’s suicide in describing the body without organs, Deleuze and Guattari were claiming that the person is not to be found inside the body, composed of autonomous, self-sustaining, and organized internal forms. Instead, the person/body is interconnected, exterior, open, multiple, fragmented, provisional, and interpenetrated by other entities. In their words:
There is no such thing as either man or nature now, only a process that produces the one within the other and couples the machines together. Producing-machines, desiring-machines everywhere, schizophrenic machines, all of species life: the self and the non-self, outside and inside, no longer have any meaning whatsoever. (Deleuze and Guattari, 1977, p. 2)
Additionally, Deleuze and Guattari seem to use the term figuratively not so much to oppose organs as to oppose organization and the organism, much as they used the rhizome to combat arborescent thought. It is a body of affective energies, not an organization of parts:
A body without organs is not an empty body stripped of organs, but a body upon that which serves as organs … is distributed according to crowd phenomena … in the form of molecular multiplicities…. Thus the body without organs is opposed less to organs as such than to the organization of the organs insofar as it composes an organism. (Deleuze and Guattari, 1987, p. 30)
The body without organs is also unlimited human potential on the move, perpetual creation: ”It is not at all a notion of a concept, but an experimental practice, a set of practices. You never reach the Body without Organs, you can’t reach it, you are forever attaining it, it is a limit” (1987, pp. 149-150). It is a space of deterritorialization, a space where desire is liberated from the constraints of all overdetermined and overdetermining system: psychoanalysis, Marxism, capitalism, and so on. This contrasts with the territorialization and reterritorialization dynamic—the attempts to totalize, to structure hierarchically, to contain, through institutions such as religion, family, and school. To (re)territorialize is to try to recontain and to replace boundaries around desire, to repress it. Deterritorialized space is fragmented, multiple, uncontained. It is space where boundaries are fluid, selves transform, desire flows in multiple directions. Deterritorialized space is space where everything flows and everything is made up of flows. What allows us to distinguish these flows from each other is a threshold or a plane that separates one from another. Every flow is made by cutting off or restricting another flow. But flows do not want to be cut of or restricted. The desire that drives a flow to flow unconstrained is the body without organs. It is real because the desire is real. In fact, the body without organs might just as well be called desire. But it is abstract desire, because it always gets limited by other flows of desire. Flows are never totally free, but always interrupted. Without the interruption and the desire, the flow and its break, there would be no world at all. Freedom, then, is paradoxical with respect to the body without organs. On the one hand, freedom is the freedom to flow without constraint, the freedom of autonomy. On the other hand, freedom is death. How else might a limited freedom be conceived?
The very complex spatial theories of Deleuze and Guattari have been appropriated and deployed in mostly sporadic, selective, and often tentative ways within education. Most of the attention to their trenchant social theories has been a matter simply of trying to figure out what they mean. There seem to be several key reasons for this. Although some of their work is relatively accessible, much of it is extraordinarily difficult to decipher because it is so dense and abstract. Additionally, because educational researchers have been so selective in taking up the ideas of Deleuze and Guattari, a more comprehensive understanding of the powerful ways in which this theoretical framework might be deployed for educational research and practice has been obstructed to a large extent. Unprincipled selectivity has also led to distortion of the few constructs that have been used (especially the rhizome). These tendencies are unfortunate. However, the same kinds of problems affected the application of Foucault’s theories to educational issues for many years, but more recent Foucauldian work has been considerably better. It is to be hoped that the same pattern will obtain with respect to the ongoing uptake of Deleuze and Guattari’s work. Indeed, more numerous, more principled, and more interesting uses of their theories could galvanize a rather patchy and dull history of theoretically informed empirical research in the field. It would also be good to see Deleuze and Guattari’s work mobilized to reimagine how we ”do” learning, teaching, and assessment, and to deterritorialize/reterritorialize the institutional space called school.
Windows 7 låter helt klart som en förbättring jämfört med både XP och Vista. Men efter att börjat med Ubuntu/Linux för ett drygt halvår sedan så ser jag ingen anledning att titta bakåt.
Ubuntu har:
- varit mycket snabbare än alla windowsversioner
- kraschat MYCKET mer sällan
- startat snabbare
- haft väldigt mycket enklare uppgraderingar
- är virusfritt
Lägg dessutom till att:
- det är helt gratis och har fri källkod (känns bra att dra undan mattan för ett av världens största och mest arroganta företag)
- att det är så mycket enklare att använda och lära sig
- det har mängder av små finesser som ökar användarvänligheten
- det är snyggare och lättare att anpassa utifrån vad man vill ha
Jag håller på och skissar på ett blogginlägg om mitt första halvår med Ubuntu. Eftersom jag verkligen inte är något datageni tänkte jag att det kunde vara intressant med Ubuntu/Linux ur ett ”otekniskt” perspektiv. Håll utkik senare i veckan!
Här kan du ladda ner Ubuntu och även få en introduktion till funktioner och utseende
Spännande gerjer! Lägger upp samma text som jag la upp på studentexodus.net:
På universitetet i Wien har den största föreläsningssalen spontant ockuperats efter en konflikt kring nedskärningar. Bloggen LOKE skriver:
Konflikten blossade upp pga av förhandlingar om nedskärningar vilket resulterade i att studenter tillsammans med personal på universitetet i Wien ockuperade dess största föreläsningssal. Idag rapporteras det att det befann sig 2 500 personer i föreläsningssalen och runt omkring.
”[...]the reason why this was possible is that we just did it, with a few hundred people and with effective and fast mobilization, by sms, email lists and most of all, by running from lecture to lecture, introducing whywe are doing this and inviting students to join.”
Det ska bli mycket intressant att se hur det hela utvecklar sig, vilka övriga kommunikationsformer som används osv.
Läs mer:
New school in exile (engelska)
Emancipating education for all (engelska, även om andra småockupationer i wien)
Freie bildung (tyska…)
Der standard (tyska)
Kommentar: Det är också väldigt intressant att se att man ställer krav som också gäller anställda. Studenter och anställda har definitivt ett gemensamt intresse av minskade nedskärningar och minskad statlig kontrollhets gentemot universiteten.
Efter Aftonbladets publicering av Jimmie Åkessons debattartikel har indignationens vågor gått höga. I flera tidningar ges stor plats åt dem som tycker att Sverigedemokraterna på inga villkor ska ges utrymme i media.”Buller och bång” är det bara sd som tjänar på, menar många.Ett tiotal anmälningar om hets mot folkgrupp har också lämnats in på grund av artikeln.
Men vilka är det som bullrar egentligen? Aftonbladet publicerar en patetisk debattartikel från Jimmie Åkesson och ägnar samtidigt ett par artiklar åt att granska de absurda påståenden som partiets retorik bygger på. Helt klart ett smartare drag – och betydligt mindre buller och bång – än det tidigare beslutet att vägra annonsplats.
Det som verkligen ger sd oproportionerligt utrymme är den menlösa debatt som nu förs om huruvida det är rätt eller fel att över huvud taget låtsas om att de finns. På så vis lyckas man effektivt förmedla bilden av ett enigt etablissemang som konspirerar mot de rebelliska uppstickarna och sanningssägarna. Det, om något, stärker sd.
Let’s face it – det vore tråkigt om Sverigedemokraterna kom in i riksdagen, men det skulle inte förändra .så. mycket. Viktigare är i så fall att vi granskar de nuvarande riksdagspartiernas rasistiska retorik, samt pushar de partier som finns till att bli radikalare istället för att jaga in dem i mitten.
Framför allt återstår att skapa verkliga radikala alternativ till riksdagssörjan som inte bygger på rasistisk populism.
Bra skrivet:
Andrea Doria skriver om den största faran – att alliansen och oppositionen planerar samarbete för att stänga ute sd.
Lisa Magnusson har bra förslag på hur sd:s annonser ska hanteras
Mediatjattret:
DN, DN, DN, Newsmill, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, Newsmill, Newsmill, Newsmill, Newsmill, Newsmill, Newsmill, Newsmill, Newsmill, Newsmill, Newsmill,
Känner mig lite urkopplad i dagarna. Inget inspirerande att ta mig för, tentaplugg som ligger som en filt över tillvaron, en enda sträcka av väntan. Väntan på törleyfest i old hood eskilstuna i helgen, väntan på tentan nästa vecka, väntan på vispgrädde efter det. Men sol och en cykel-detour ut i skogen på vägen hem lyfte humöret. Kom att tänka på nåt jag läste i ”Bodies without Bodhis” häromdagen:
Våra famlande tankeprocesser är [...] alltid ‘påtvingade’ från den omgivande världen, och det är endast i egenskap av att vara en kropp i kontakt med andra kroppar som tänkandet kan uppstå. Endast genom att erfara affekterna mellan kroppar kan vi skapa en adekvat förståelse av världen. Som Fredrika Spindler skriver: ‘Affekterna, den yttre determineringen’ är inte ‘ett korrumperande hinder för själens utveckling’, utan ‘en mångfasetterad rikedom att utforska och utveckla’ [...]
Den föreställning som Spindler refererar till – om de kroppsliga affekterna som ett korrumperande hinder för själens utveckling – är central för den dogmatiska bilden av tänkandet. Enligt Deleuze förutsätter detta att det mänskliga sinnet besitter en naturlig fallenhet för sanningssökande, som kommer till sin rätt först när vi klipper banden till såväl vår egen kroppslighet som tingen omkring oss. Det rena tänkandet kan uppstå först när vi är avskärmade från världens objekt – precis som Descartes, när han undvek den tyska kölden i ett avskilt, varmt rum. Även för Zizek uppstår subjektet just i ett sådant tomrum: tillbakadragandet från objekten gör att vi kan sätta ord på tingen. (År inte Zizeks hemmabio den samtida motsvarigheten till Descartes varma och avskilda rum? Är inte den slutgiltiga ironin att Zizek kanske skulle acceptera Deleuzes begärstänkande om han bara kom ut i naturen lite oftare?
Det känns som att surfvågorna är små. Uttråkning, intellektuell torka och allmän handlingsförlamning. Behöver hitta sammanhang.
*Fredrika Spindlers bok, som citeras i citatet, är en härlig grej och kommer skrivas om här nån gång snart.
**Texten Bodies without Bodhis är också rätt härlig och rekommenderas. Blev dock lite besviken över att den hoppar mellan teori kring praktisk politik surf-style och frågor som känns lite existensiellt filosoferande av typen ”hur kan universum vara oändligt”. Framför allt tycker jag inte att de ger det utlovade svaret på hur Deleuzes/materialismens determinism samtidigt kan ge utrymme för politisk handling, ett svar som jag själv blivit avkrävd några gånger av skeptiska humanister. Poängen är väl att det inte spelar någon roll om universum är oändligt, precis som det inte spelar nån roll om tillvaron är determinerad. Vi lever ändå våra liv.
Jag blev jävligt sugen på att åka snowboard när jag läste texten. Och idag fick jag ett mail från extrajobbet: väldigt lite arbete i jul…
Maciej Zaremba recenserar Gellert Tamas ”De apatiska” i DN. Boken behandlar turerna kring de så kallade apatiska flyktingbarn som påstods simulera, eller kanske helt enkelt var förgiftade av sina föräldrar. Allt detta visade sig vara myter.
Genom en till synes medveten kampanj från några centrala politiker kan nästan ett helt samhälle överge sin mänsklighet, konstaterar Zaremba. Politiker debatterar för att de apatiska flyktingbarnen måste offras för att vi inte ska ”invaderas” av ”falska flyktingar”. Tjänstemän firar utvisningar med champagne och skämtar om ”den slutgiltiga lösningen”.
Ett av efterkrigstidens viktigaste reportage. Det visar att ett samhälle kan överge sina grundvärden samtidigt som det vältrar sig i värdegrunder och mångfaldsplaner.
Han får svar på tal av DN:s Lasse Granestrand, som menar att ”kultureliten (och miljöpartiet och vänsterpartiet)” hycklar eftersom de bara gnäller på politiker och tjänstemän som gör sitt jobb. Vi har faktiskt restriktiv invandringspolitik i Sverige, menar han. Istället för att gnälla över rasistiska strukturer borde någon föreslå fri invandring. Jo, visst. Det har väl gjorts ganska många gånger? Och anledningen till – mekanismerna bakom – att vi trots det fortsätter slänga ut dödssjuka människor ur landet är väl just det som frågan handlar om? Granestrands inlägg är ett konturlöst gnäll som spelar Sverigedemokrater i händerna.
Zaremba svarar med en liknelse – hur skulle det se ut om Vägverket plötsligt bara fick utfärda körkort till hälften av de som uppfyllde kraven? Svaret är enkelt, godtycklighet, överklaganden, kaos, korruption. Precis som i fallet asylsökande.
I Maciej Zarembas svartvita värld verkar det vara självklart att alla asylsökande har skäl att få stanna. Att de alla uppfyller lagens krav och att bedömningen är lika enkel som att utfärda ett körkort. Så är det inte.
Jo, så är det. Precis så enkelt är det. Granestrand fattar inte det för att han tror att han som fin journalist på DN har större rätt att befinna sig i Sverige än ett barn från Balkan. Så är det däremot inte.
Sitter i soffan från bolagret. Lika billigt som ikea, men annorlunda. Ser dyrare ut än vad den är.
Säger: ”att affekteras av flöden som harmonierar med mitt vara och stärker min förmåga får mig att känna lycka. Att stöta på något som amputerar denna förmåga får mig att känna depression. Handling och tankar är samma sak här. Precis som man inte kan göra vad som helst när som helst, kan man omöjligt tänka vad som helst när som helst eller var som helst. Precis som man kan få bra snowboardåkning i las lenas men inte i linköping, kan man heller inte tänka vilka tankar som helst om man inte befinner sig i ett stimulerande sammanhang.
Får svaret: Det är det där som är klass! Kulturellt kapital alltså. Kolla på oss, här sitter vi, läser och diskuterar. Jag jobbar visserligen, men ändå. Du läser den där boken frivilligt! Vilken jävla tur att vi inte har barn! Hur hamnade vi här?
:::::::::::
av olika personliga anledningar har jag fått anledning att fundera en del över iq-test. När jag var ute på vfu (praktik) på min lärarutbildning förra veckan läste gymnasieklassen om rothkopfs teori om ”superclass”. i en föreläsning säger han att det är naturligt med eliter, 80/20-regeln återkommer överallt (20% är bättre inom alla områden).
På samma sätt påstås iq-kurvan ligga så att ca 10 % har över 120 i iq, lika många har under 80 i iq (eller nåt sånt). Den allmänna bilden är att detta är biologiskt.
Men intelligens är kollektivt. Det är flöden och processer som vissa människor ges tillgång till och andra aktivt stängs ute från. Det är ren jävla bullshit som uppvärderas om det kommer uppifrån och fnyses åt om det kommer underifrån.
80/20-regeln kommer inte från savannen och efter revolutionen kommer iq-skalan stå på huvudet. True story.
Bild: Keramikfabriken Zanon/FaSinPat
Libcom publicerade just en artikel som handlar om framför allt spanska/baskiska arbetarkooperativ, närmare bestämt ”kooperationen” Mondragón. Tesen i artikeln är tydlig: arbetarkooperativ är först och främst ett sätt att få arbetarna att ta hand om sina egna lönesänkningar. I en ekonomisk kris går det knappast att gå den fackliga vägen för att få behålla lönen – det blir svårt att strejka mot sig själv.
Denna ståndpunkt är kanske lika populär som den motsatta. Ett kanske orimligt hyllande av de arbetarstyrda företagen hos många trotskister och anarkister möts av hånfulla kommentarer från andra håll. Men finns det då inga frön till förändring i de ockuperade företagen?
Bild: Skolklass på besök på Zanon/FaSinPat
I Argentina svepte en ockupationsvåg igenom landet under krisen som startade 2001. Företag togs över av de anställda, vilka ofta såg sin kamp som en del av en större antikapitalistisk kamp. I vissa företag, som den stora fabriken Zanon/FaSinPat, var (och är) många av de tongivande arbetarna trotskister. Kampen för arbetarstyre kombinerades med politiska ambitioner och engagemang för lokalsamhället. I fallet FaSinPat drevs en lång kampanj för förstatligande som slutligen förverkligades härom månaden.
FaSinPat motiverade kampen för förstatligande med att de ville komma undan marknadens nyckfulla krav och börja producera för verkliga behov och sitt lokalsamhälle. Det är ett klassiskt statssocialistiskt argument som naturligtvis äger sin giltighet men kanske inte får en av att rysa av välbehag. Hur mycket bättre är det egentligen att jobba för staten jämfört med privata kapitalister? Svaret beror förstås på vad statens roll är i sammanhanget – att styra eller enbart äga men i övrigt lämna arbetarstyret ifred.
Bild: Demonstration för förstatligande
Även om de baskiska exemplen från Libcom är avskräckande på många sätt visar de ändå på vissa intressanta idéer. Mondragón må agera som ett kapitalistiskt storföretag på marknaden, men vissa principer kanske går att översätta till mer progressiva miljöer – så som den betydligt mer klassmedvetna argentinska situationen.
När ett av företagen inom kooperationen Mondragón går med förlust täcks detta av andra företags vinst. Är ett företag permanent olönsamt kan de sparka arbetare eller lägga ner helt, men då måste de drabbade arbetarna få nya jobb i kooperationen inom fem mils avstånd. Principer som visar på en vettig avvägning mellan planekonomi och marknadsallokering.
Bild: Vid löpande bandet på Zanon/FaSinPat
I Argentina gick ockuperade företag ihop i två nationella nätverk, MNER och MNFR. Även möten som spänner över hela kontinenten har förekommit. Vad jag vet har dessa samarbeten främst resulterat i stöd vid exempelvis hot om vräkning, då stöddemonstrationer ordnats, samt i olika gemensamma diskussioner, uttalanden, erfarenhetsutbyte och liknande. Den intressanta frågan är om nätverk som dessa skulle kunna bli en del i ett ekonomiskt system som varken är kapitalistiskt eller statssocialistiskt, utan blandar decentraliserade nätverk med kollektiv inbördes hjälp liknande den Mondragón använder. Förhoppningsvis diskuteras frågor som dessa när nya protester nu ger visst hopp om en revitalisering av den argentinska kampen.
Förhoppningar som dessa bygger dock på en viss syn på hur förändring går till, och kanske borde de olika vänsterfraktionernas syn på ”revolution vs. reform” granskas noggrannare för att förstå vad de olika åsikterna bottnar i. Vissa inom vänstern avfärdar gärna minsta konkreta försök att bygga nytt med att avfärda det som kapitalism (oavsett om det gäller arbetarstyre eller pirate bay). Troligtvis skulle kampen tjäna på att överge sådana konstlade motsättningar för en mer pragmatisk hållning. Ockupationerna är kanske bara en revolution i slow-motion, men de bidrar till att medvetandegöra människor och samtidigt skapa en materiell bas för motståndet. Förr eller senare kan dessa rörelser – tillsammans med andra frihetsrörelser – uppnå en kritisk massa och ligga till grund för en allt snabbare revolutionär utveckling. Dagliga vägval kan leda vilse eller rätt, men att sitta och gnälla med armarna i kors kommer definitivt inte att föra oss närmare ett vettigt samhälle.
Bild: Trummor och glada miner – inte bara för hippies.
Regeringen föreslår att föräldrar ska bli ansvariga för sina barns brott. Läsarundersökningarna i DN och SvD visar på positivt gensvar. Men varningslamporna som blinkar är så många att det är svårt att veta var man ska börja.
”Vad hände med tanken på individen som samhällets byggsten snarare än familjen?” undrar Isobel apropå att vi har en regering som kallar sig liberal. Det är en berättigad fråga. Förslaget visar på en så konservativ människosyn att t.o.m. Kristdemokraterna borde tveka.
Fredrik Edin skriver kort och koncist. Citat:
är det någon som på fullt allvar tror att invånarna i Rosengård, Rinkeby och Biskopsgården i allmänhet är sämre föräldrar än de som bor i exempelvis Vellinge, Täby eller Hovås? Någon som tror att de tar mindre ansvar för sina barn? Om så är fallet kan ni ställa er i samma skamvrå som Sverigedemokraterna
Ja, är fattigare människor automatiskt sämre föräldrar än rika? Nej, svaret är förstås att det ligger sociala problem bakom. Och sociala problem fixas lämpligen med sociala lösningar. Inte genom underliga skuldbelägganden av människor som inte själva gjort något fel.
Saken är ju den att om föräldrarna gjort uppenbart fel så kan de både straffas och i extremfallet tas ifrån sina barn. Man tycker ju att det borde vara tillräckligt stark kollektiv bestrafning för en borgerlig regering.
Icke.
Istället ska rättsskipningen privatiseras så att den förälder som är det minsta osäker på vad tonåringen gör på kvällen låser in densamma för att inte riskera böter själv. Att det garanterat leder till ännu mer okontrollerat rebelliska ungdomar som sätter sig upp mot sina auktoritära föräldrar är knappast en långsökt gissning. Förut kunde man åtminstone i värsta fall prata med mamma och pappa, nu måste man ljuga för att de inte ska ge en utegångsförbud direkt.
Dessutom – vad händer med de (ensamstående) föräldrar som rent fysiskt inte kan låsa in sin betydligt starkare 17-åring? Som gör allt vad de kan, uppfostrar, kontaktar myndigheter, bönar och ber. Och som inte har råd att betala böterna när sonen/dottern slagit sönder ännu en busskur eller målat grafitti nere på stan. Nej, som Catta konstaterar så kommer förslaget innebära en grymt orättvis dubbel bestraffning av framför allt fattiga ensamstående morsor med struliga ungdomar.
Det som behövs är att samhället tar ansvar. Samhället i betydelsen såväl stat, kommun och myndigheter som du och jag.
Regeringens förslag är inget annat ett sätt att försöka smita undan från ansvar och lägga skulden på nån annan. Jävligt fegt och populistiskt.
((Mårten Schult skriver också mkt bra))
