Obegriplig delning mellan kropp och medvetande i ADHD-debatten…

”Fynd löser gåtan ADHD” står det i DN. För det första är det naturligtvis en rejäl överdrift, det håller till och med ärkebiologisterna med om (se Christoffer Gillbergs kommentar här).

För det andra:Borde inte denna nyhet om adhd-behandling basunerats ut minst lika högt? (eller, för en mer komisk/tydlig illustration, artikeln om att facebook ger barn adhd)

Frågan jag ställer mig är: vem tror på den här underliga uppdelningen i hjärna/medvetande? Vår hjärna är ju ju vårt medvetande! Det är självklart att annorlunda ”sinnestillstånd” har en kemisk motsvarighet i våra hjärnor. Frågeställningen ”gener eller miljö” är felställd – det är självklart att hjärnan går att behandla med både medicin och t.ex. terapi eller bara ändrade miljöfaktorer.

Problemet hos biologisterna, vilket t.ex. Eva Kärfve faktiskt har rätt i, är att de stämplar gigantiska delar av befolkningen som sjuka och i behov av amfetamin. Samtidigt frågar sig ingen vad det innebär att vara frisk. Efter att ha varit ute på praktik (jag pluggar till lärare) på högstadieskolor blir problemet tydligt: I en stökig klass säger läraren ursäktande ”Vi har fyra diagnoser i den här klassen.”. I lärarrummet får man höra att elev x och elev y borde ta sin adhd-medicin, men vägrar. ”Det är så jobbigt” säger läraren i lärarrummet ”lille x förstår inte sitt eget bästa”.

Detta resonemang är uppenbart ”sjukt” genom att det skapar en bild av vad det innebär att vara ”frisk” och sedan tvångsmedicinerar stora delar av befolkningen för att slippa ta itu med de verkliga problemen. Som lärare är det självklart lättare att medicinera sina elever så de sitter still, istället för att fundera på om det är pedagogiken det är fel på, eller om skolan kanske borde få lite mer resurser och fler lärare.

Å andra sidan finns det naturligtvis sociologer som också drar saken till sin andra extrem. Eva Kärfves lösning på adhd-beteendet är att de aktuella barnen helt enkelt har problem hemma. Föräldrarna knarkar väl, eller är arbetslösa. Så förenklat kan det bli när gammelsociologerna går till attack. Då är det inte konstigt att många föräldrar till adhd-barn känner sig förolämpade.

Verkligheten är naturligtvis en komplicerad soppa av olika materiella flöden, av biologi och kultur, som påverkar varandra i växelverkan. Epigenetiken gör det här förhållandet ännu mer spännande. Att kemiska preparat, kost osv kan påverka vårt medvetande är det väl ingen som motsäger, och självklart ska det vara möjligt att äta adhd-medicin för den som vill. Vissa dagar kan skärpa och fokus vara ett överordnat behov, andra dagar kan adhd kanske vara en tillgång.

För man kan fråga sig: är verkligen adhd bara ett handikapp? Kan det inte precis lika gärna vara en tillgång i ett samhälle som är just snabbt, uppstyckat och fritt flödande? När kommer forskningsresultatet som hittar boten mot extremt lugn och över-organiserande av hjärnimpulserna. Typ ”Kalle, 43, talar ut om sin brist på adhd: -Det är jättejobbigt, alla mina kompisar tänker och känner tio gånger fortare än mig, jag känner mig efterbliven.” (mer hos Trollhare)

Well well, rimligen är den flummiga lösningen att vi slutar inbilla oss att alla människor fungerar likadant. Förståelse som grundinställning borde vara en självklarhet. Det är trots allt rätt tragiskt att många med adhd känner att de behöver en diagnos att ”skylla på” för att bli accepterade och trodda. Steg ett alltså: sluta döma dina medmänniskor. En materialistisk världsbild hjälper