Ockuperade företag – socialism i praktiken eller bara en annan sorts kapitalism?
Bild: Keramikfabriken Zanon/FaSinPat
Libcom publicerade just en artikel som handlar om framför allt spanska/baskiska arbetarkooperativ, närmare bestämt ”kooperationen” Mondragón. Tesen i artikeln är tydlig: arbetarkooperativ är först och främst ett sätt att få arbetarna att ta hand om sina egna lönesänkningar. I en ekonomisk kris går det knappast att gå den fackliga vägen för att få behålla lönen – det blir svårt att strejka mot sig själv.
Denna ståndpunkt är kanske lika populär som den motsatta. Ett kanske orimligt hyllande av de arbetarstyrda företagen hos många trotskister och anarkister möts av hånfulla kommentarer från andra håll. Men finns det då inga frön till förändring i de ockuperade företagen?
Bild: Skolklass på besök på Zanon/FaSinPat
I Argentina svepte en ockupationsvåg igenom landet under krisen som startade 2001. Företag togs över av de anställda, vilka ofta såg sin kamp som en del av en större antikapitalistisk kamp. I vissa företag, som den stora fabriken Zanon/FaSinPat, var (och är) många av de tongivande arbetarna trotskister. Kampen för arbetarstyre kombinerades med politiska ambitioner och engagemang för lokalsamhället. I fallet FaSinPat drevs en lång kampanj för förstatligande som slutligen förverkligades härom månaden.
FaSinPat motiverade kampen för förstatligande med att de ville komma undan marknadens nyckfulla krav och börja producera för verkliga behov och sitt lokalsamhälle. Det är ett klassiskt statssocialistiskt argument som naturligtvis äger sin giltighet men kanske inte får en av att rysa av välbehag. Hur mycket bättre är det egentligen att jobba för staten jämfört med privata kapitalister? Svaret beror förstås på vad statens roll är i sammanhanget – att styra eller enbart äga men i övrigt lämna arbetarstyret ifred.
Bild: Demonstration för förstatligande
Även om de baskiska exemplen från Libcom är avskräckande på många sätt visar de ändå på vissa intressanta idéer. Mondragón må agera som ett kapitalistiskt storföretag på marknaden, men vissa principer kanske går att översätta till mer progressiva miljöer – så som den betydligt mer klassmedvetna argentinska situationen.
När ett av företagen inom kooperationen Mondragón går med förlust täcks detta av andra företags vinst. Är ett företag permanent olönsamt kan de sparka arbetare eller lägga ner helt, men då måste de drabbade arbetarna få nya jobb i kooperationen inom fem mils avstånd. Principer som visar på en vettig avvägning mellan planekonomi och marknadsallokering.
Bild: Vid löpande bandet på Zanon/FaSinPat
I Argentina gick ockuperade företag ihop i två nationella nätverk, MNER och MNFR. Även möten som spänner över hela kontinenten har förekommit. Vad jag vet har dessa samarbeten främst resulterat i stöd vid exempelvis hot om vräkning, då stöddemonstrationer ordnats, samt i olika gemensamma diskussioner, uttalanden, erfarenhetsutbyte och liknande. Den intressanta frågan är om nätverk som dessa skulle kunna bli en del i ett ekonomiskt system som varken är kapitalistiskt eller statssocialistiskt, utan blandar decentraliserade nätverk med kollektiv inbördes hjälp liknande den Mondragón använder. Förhoppningsvis diskuteras frågor som dessa när nya protester nu ger visst hopp om en revitalisering av den argentinska kampen.
Förhoppningar som dessa bygger dock på en viss syn på hur förändring går till, och kanske borde de olika vänsterfraktionernas syn på ”revolution vs. reform” granskas noggrannare för att förstå vad de olika åsikterna bottnar i. Vissa inom vänstern avfärdar gärna minsta konkreta försök att bygga nytt med att avfärda det som kapitalism (oavsett om det gäller arbetarstyre eller pirate bay). Troligtvis skulle kampen tjäna på att överge sådana konstlade motsättningar för en mer pragmatisk hållning. Ockupationerna är kanske bara en revolution i slow-motion, men de bidrar till att medvetandegöra människor och samtidigt skapa en materiell bas för motståndet. Förr eller senare kan dessa rörelser – tillsammans med andra frihetsrörelser – uppnå en kritisk massa och ligga till grund för en allt snabbare revolutionär utveckling. Dagliga vägval kan leda vilse eller rätt, men att sitta och gnälla med armarna i kors kommer definitivt inte att föra oss närmare ett vettigt samhälle.
Bild: Trummor och glada miner – inte bara för hippies.
väl skrivet. jag tnäker att det finns två viktiga poänger. den ena är det du tar upp ganska sent, nämligen hur detta driver en radilkalisering och skapar kollektivitet. det tänjer på gränserna för vad folk tror de kan göra och göra om de enar sig.
den andra är att zanon som specifikt exempel har gått från produktion för profit till samhällelig produktion. att detta nödvändigtvis skulle vara statssocialistiskt ställer jag inte riktigt upp på. i zanons fall sker planeringen i kommunikation med samhället. det finns nån villfarelse att efter revolutionen som kommer ingen behöva arbeta och inget behöva produceras. tyvärr så stämmer inte det. vi kommer behöva producera för våra behov och precis som jag planerar när jag går och handlar eller lagar mat kommer vi att behöva planera hur mycket vi producerar. det är trial and error som gäller. sovjet funkade sådär. zanon är ett annat försök.
sen måste man också se rörelserna i t ex argentina som människors svar på kapitalismens nycker, deras kamp för att överleva. det är alltid klasskamp, och det är mer intressant när det är kollektiva projekt som leder till segrar. oavsett vad man tycker om staten så är kapitalet jävligt bra på att använda den i sitt syfte, om zanon nu använder den i sitt syfte, som garant för jobbarnas trygghet, men ändå är helt fria att driva verksamheten och bygga en annan typ av sociala relationer och i detta skapa radikal kollektivitet i sin omgivning är det jävligt fett. en vänster som vill bli folkrörelse kan inte bara vara motstånd (men måste också alltid vara motstånd) utan måste också skapa (i motstånd).