Individens upplösning: Arena #1-2010

Inläggsserie:

• (-6) i♥begrepp:Svärmen
• (-5) i♥begrepp:i
• (-4) Obegriplig delning mellan kropp och medvetande i ADHD-debatten…
• (-3) Hur hamnade vi här?
• (-2) Zizek och skogen
• (-1) Kopplingen mellan svininfluensan och FRA
• (0) Detta ostrukturerade inlägg
• (??) Bards och Söderqvists fascistiska kroppsmaskiner
• (??) ???

Senaste numret av Arena bör få dig att – precis som jag – leta igenom tre Pressbyråer, ett Hemköp och ett Presstop i rent begär efter innehållet. Temat är Individens upplösning – ett filosofiskt och praktiskt projekt (eller kanske snarare faktum) som enligt mig och många borde bli en av grundpelarna i ”2000-talets vänster”.

Temanumret kryllar av begrepp som tankesmitta, posthumanism och neurologi. Vad är då detta?

Per Wirtén skriver i introduktionen:

Föreställningen att människor är självständiga och autonoma individer har alltid kritiserats. Både socialister och konservativa har istället menat att människor i första hand är sociala varelser. Men på senare år har diskussionen tagit en ny vändning. Kartläggningen av människans DNA, ny kunskap om hur hjärnan fungerar, genforskning och reproduktionsteknik har lett till ett helt annat slags ifrågasättande av idén om människan som individ.

För fem år sedan gjorde brittiska Guardian en enkät där de frågade några framstående forskare om nästa stora vetenskapliga genombrott. Flera pekade på att forskningsresultaten var på väg att resera människans självsyn som individer.

Temat består av tre texter av i tur och ordning Kalle Palmås, Isobel Hadley-Kamptz och Cecilia Åsberg. Kalle Palmås fokuserar på hur panspectrocismen är ett nytt dividuellt sätt att förutsäga och kontrollera oss, använt av stater (inkl sverige) såväl som företag. Han funderar också på hur dessa insikter kan användas for good.

Isobel Hadley-Kamptz fokuserar mer på intelligensen och skapandets kollektiva natur, och hur denna kollektiva process intensifierats med hjälp av internet.

Cecilia Åsberg slutligen fokuserar mkt på människans biologiska uppbyggnad, med bakterier och andra organismer som lever i oss och i symbios med oss – fyllande livsviktiga funktioner i vår kropp. Hon försöker visa hur detta får politiska konsekvenser genom upplösningen av den universellt giltiga och självständiga individen.

Några spår som var intressanta kl 0122

(Varning för svårartad sammanblandning mellan mina och andras idéer, och framförallt sammanblanding mellan vem av olika teoretiker som sagt vad. Skriv kommentar för lite bättre referenser…)

Isobel H-K skriver om hur kulturindustrin och fildelningsdebatten ligger efter forskarvärlden vad gäller erkännandet av de kollektiva processerna bakom skapande. Där forskarvärlden i de flesta fall övergett myten om det ensamma geniet som skapar sanning i ett vakuum så cirkulerar den allmänna fildelningsdebatten kring de mytiska ”kreatörerna” på ett helt annat sätt. Parallellen är tydlig till det Kalle Palmås skriver om att produktiviteten bromsas av kapitalismens inlåsningseffekter. Alltså: i en ekonomi med allt högre grad av (immateriell) produktion som skapas av mänskligt samarbete i nätverksform så blir kapitalisternas roll endast att på något sätt parasitera på det värde som skapas autonomt av de som arbetar. Detta sker genom olika försök att kapa och låsa in de kollektiva produkter som skapats av den gemensamma hjärnan. Ett exempel är olika typer av upphovsrätt, som här inhägnar produkter av ett arbete som inte egentligen går att härleda till en enskild upphovsman, och som i fritt tillstånd skulle ha fortsatt att förädlas och inspirerat nya verk. Kapitalintressena ser här till att skriva upp sig som rättighetshavare till verket och kan så håva in pengar, men till priset av stora produktivitetsförluster – verkliga produktivitetsförluster som går förlorade för mänskligheten.

Sidospår: Commonwealth

Precis detta skriver Michael Hardt och Antonio Negri om i sin senaste bok Commonwealth. Palmås sammanfattar denna bok väldigt bra i sin artikel, men referer tankarna till Maurizio Lazzarato. Kanske ännu ett bevis på tanken att inga idéer kan ägas av endast en upphovsman. Hursom: tanken är att kapitalisten i Marx analys hade en viss skapande förmåga: h*n var involverad i produktionen genom arbetsledning och genom att tillhandahålla de sammanhang – maskiner, fabrikslokaler med andra arbetare samt råvaror – som den enskilde arbetaren behövde för att kunna realisera sin produktiva potential. Tanken om att kapitalets effektiviseringar/arbetarnas kamp för högre löner skulle leda till ständigt ökande automatisering, vilket skulle leda till en fallande profit (profitkvotens fallande tendens) och till att det skulle bli mer och mer uppenbart för arbetarna att de grundläggande behoven enkelt kunde tillfredställas med minimalt arbete och användning av maskiner. Vad jag förstår är den immateriella dimensionen av produktionen det som blivit kapitalismens tillfälliga (men potentiellt långvariga/eviga) andningshål. Vi skulle i väst utan problem kunna tillfredställa grundläggande biologiska behov på någon timmes arbete om dagen. Istället har kapitalisterna lyckats inhägna och kapitalisera immateriella kvalitéer hos produkterna – som design, reklam, service m.m, samt inte minst skapat nya produkter inom kultur osv. Denna produktion sker enligt h&n i den självständiga kommunikationen i multituden och den skapas av immateriella produktionskrafter som vi alla bär med oss. Lady Gaga är alltså inte beroende av Sony för att göra en låt på samma sätt som SAAB-arbetaren är beroende av bilfabriken för att tillverka en bil. Räntekapitalisternas roll blir här den vampyriska: de suger upp mervärde från vår självständiga produktion och använder mervärdet till att säkra sitt grepp om oss.

Hardt och Negris lösning stavas exodus. I det renodlade industrisamhället var lösningen på problemet svårare: arbetarna var tvungna att med våld vrida produktivkrafterna – fabrikerna – ur händerna på kapitalisterna för att ta makten över sina liv. h&n förnekar inte att detta fortfarande behövs, men vad gäller den omfattande immateriella produktionen finns en potentiell möjlighet att bara promenera ut ur den imaginära fabriken och börja producera hemma. Självklara exempel på detta kan förstås vara fildelning och upplösningen mellan producent och konsument inom hela kultursfären. Fri programvara är ett annat lika tydligt exempel – en utveckling som fått Bill Gates att kalla Linuxanvändare och firefoxsurfare för kommunister.

Åter till posthumanismen

Isobel Hadley-Kamptz avslutar sin artikel med att resonera: ”Detta [individens icke-existens] behöver inte innebära slutet för vare sig liberalism eller demokrati.” Här är det på sin plats att protestera. Om det är något dessa teorier med säkerhet måste innebära så är det att liberalismens och den borgerliga nationalekonomins allra mest grundläggande princip – den om den fria (i betydelsen självständiga och helt autonoma) individen – är död och begraven. Och med den naturligtvis även liberalismen i sig. Däremot öppnas fältet för en helt ny typ av frihetlighet som kan ge oss ett betydligt friare samhälle än vad liberalismen någonsin kunnat (eller ens velat). På vägen tvingas vi också skapa en helt ny typ av myllrande, direkt, deltagande demokrati, då hela tanken om det representativa samhällskontraktet bygger på statiska rationella individer som går att representera.

God damn what a rush!

edit: såg just att isobel h-k skrivit i rpincip samma sak i expressen:

Inom liberalismen talar man om äganderätten som en av det fria samhällets grunder. Man accepterar skatter i olika hög grad, men idén att jag som individ har ”rätt” till pengar jag tjänat ihop, eller mina förfäder tjänat ihop, finns ändå alltid med.

Dock vet vi ju att extremt lite av det vi är som människor beror på medvetna val. Nästan allt bestäms av kombinationen av gener och den tidiga uppväxtens miljö. Vi är utelämnade åt våra föräldrar. Vår begåvning, vår charm, vår förmåga att koncentrera oss, är extremt svårt att påverka för den enskilde.

Givet detta, hur kan man alls tala om rätten till ägande? Om min förmåga att alls blanda mitt arbete med något är helt avhängig faktorer bortom min kontroll, är det då inte orättvist att se en moralisk rättighet knuten till denna förmåga?