My so called life & Individen

För att lätta upp bloggtorkan tänkte jag mig några väldigt korta, outvecklade tankespår som dykt upp när jag konsumerat (populär)kultur. Till att börja med:

1. My so called life & Individen

Tittar just på My so called life, en high school-serie från 90-talet som jag inte såg när det begav sig. Som så många andra high school-serier och -filmer (Freaks & geeks, t.ex. lär ju vara den bästa tv-serien ever) är den hittills väldigt bra.

En standardtolkning av handlingen så här långt skulle förmodligen säga att identitetsskapande är ett centralt tema. Det är förstås också en tolkning som passar den rådande identitetsdiskursen som hand i handske. Det heter att tonåringar har det tufft för de måste hitta sin plats i världen, skapa sin identitet ur ett identitetslöst virrvarr av hormoner, känslor och tankar – i mötet med en värld som är så stor och obegriplig och hård, i tonårstidens möte med vuxenlivet yadi ya bla bla bla…

Detta är naturligtvis ren bullshit, och det som är så uppfriskande är att man måste vara väldigt trångsynt för att göra denna tolkning av My so called life. Tvärtom behandlas, via framför allt huvudpersonen Angela, hur destruktiv och orimlig vårt samhälles syn på individualitet är. I mängder av dialoger blir det uppenbart att vilka vi är är en fråga om sammanhang, omgivning, gemenskap, relationer, inte om något gudagivet inre ”Jag” – som de psykologiserande och liberala vill få oss att tro.

I avsnitt tre har Angela råkat ut för ett rykte som hon mår väldigt dåligt av. Samtidigt har det avlossats ett pistolskott i korridoren och hela skolan är omrörd av de aktuella händelserna. En skolpsykolog har inkallats för krissamtal med de elever som känner oro eller ångest över händelserna. Det visar sig dock att Angela behöver prata om annat än pistolskott och att psykologen enbart är inkallad för att gå maktens ärenden – det vill säga hitta pistolens ägare, även om det krävs lite skuldbeläggande och okänslighet på vägen.

Angela: You know people say things about people and it doesn’t always mean it’s true.

Liberal maktpsykolog: You mean about who might be carrying a gun?

Angela: About anything.

Maktpsykologen: Any weapon?

Angela: No, about anything anybody says about people. It’s not always true. I just think people want to believe things about people so they decide certain things are true, and they don’t even ask, and it’s not fair. Cause you have to live with it anyway.

Maktpsykologen: But if it’s not true that person can always say that couldn’t they? I think if something is false people aren’t going to keep on believing it. Usually people latch on to things when there’s a kernel of truth.

Psykologen, som de flesta psykologer, håller envist fast vid tanken om en Sann Individ  som ytterst är orsaken till allt som sker henne. Sanningen vinner alltid – i motsats till den betydligt rimligare teorin om att en lögn som fått 24 timmars försprång aldrig kommer att bli upphunnen. Angela försöker diskutera sammanhanget, det socialas betydelse för identitetsbildning. Som svar får hon en klapp på huvudet och en förmaning om att alla egentligen har sig själva att skylla.