Varför vi inte har råd att arbeta

Skrev en bloggkommentar på Fredrik Edins senaste kommentar i arbete/allmännings/självscanningsdebatten, en kommentar som blev brutallång och därför klistrar jag in den här istället:

Har försökt hitta tid för att hinna ge ett svar i debatten (och tankeenergi att formulera mig begripligt) och så tittar jag in här och ser att jag håller med om vartenda ord! Min kritik mot hur du (och många andra) använde begrepp som oavlönat arbete och den sociala fabriken gick ut just på att man gör underliga uppdelningar mellan produktivt arbete och fritid, med den skillnaden att vissa ”fritidssysslor” skulle in under taket ”arbete”, dvs obetalt arbete. Mot det ville jag hävda att det är kapitalet som definierar vad som kan vara arbetet, inte vi.

Det vill säga: allt som kapitalet lyckas koppla ihop sig med och sälja med en prislapp är arbete, om det så bara (som exemplet ovan)  handlar om att sminka sig innan man går på klubb och således ökar den besökta klubbens hipphet och marknadsvärde. Och lösningen här tror jag inte är att få betalt för arbetet (oavsett om det handlar om att behålla de vanliga snabbköpskassorna eller om att göra obetalt hemarbete till betalt) – utan att hjälpa kapitalet att lösa upp gränsen mellan arbete och fritid men samtidigt vrida denna utveckling ur händerna på dem. Paolo Virno pratar om allt ”fritt” arbete som flyttat ut i samhället som ”kapitalets kommunism” – ett förverkligande av det Marx pratade om i ”Fragmenetet om maskiner” fast på kapitalets villkor. Det som behövs är då kanske verktyg för att institutionalisera (i den lösa bemärkelsen) denna kommunism som en utmaning inom och mot kapitalet, och ett av dessa verktyg tänker jag mig är skapandet av allmänningar. Vill man dubbelsäkra kombinerar man med kravet på kortad arbetsdag, där synliggörandet av det frivilliga men produktiva arbetet blir ett starkt moraliskt argument tillsammans med faktiskt materiell utveckling.

Så, ett grymt citat från hannes2peer, som också skrivit ett mkt läsvärt inlägg i debatten. Det inlägget handlar om är den falska uppdelningen mellan produktiv och improduktiv tid, där det senaste har liknats vid ett bollhav av Klara Tovhult:

”Bollhavet är som jag ser det ett av arbetssamhällets grundfundament, ett verktyg för att upprätthålla idén om lönearbetstiden som den nyttiga och en fritiden som den onyttiga. Det jag vill är att sudda ut gränsen mellan lek och arbete. Inte på så vis att vi ständigt är på jobbet från sekunden vi vaknar, utan så att vi inte längre bryr oss huruvida det vi gör är nyttigt eller ej. Att vi gör vad vi gör av lust och empati, så mycket eller lite vi ids. Bollhavet kan kanske vara viktigt att ha i bakhuvudet för att undvika en nyttonorm, när vi väl arbetsbefriat samhället. Men är bollhavet relevant i en kritik av dagens samhälle? Är bollhavet något människor upplever undanhålls dem i nuläget? Det tror inte jag.”

Precis så!

Och, för att motivera den snärtiga rubriken på inlägget klistrar jag också in ett mastodontcitat från mig själv, ett referat av Hardt&Negris syn på frihet som en förutsättning för produktivitet:

Hardt och Negri menar att frihet och mångfald är förutsättningar för effektiv produktion – och för produktion av det gemensamma. Mångfalden i storstaden – metropolen – är en förutsättning för oväntade möten och oanade blandningar av tankar och affekter. Inga nya tankar föds i isolering, i småstaden lunkar livet för det mesta på som det alltid har gjort. (Hardt & Negri 2009:249-260, ffa 251f.) Friheten är en annan sida av samma mynt. För att produktionen av det gemensamma ska kunna ske krävs rörelsefrihet för handlingar och tanke. Kanske, säger de, går det att tänka eller skapa affektiva mänskliga relationer på kommando, men resultatet kommer att blekna i jämförelse med vad som går att åstadkomma under frivilliga former. (Hardt & Negri 2009:270) Kapitalet måste dock delvis motverka denna frihet för att kunna förvandla den gemensamma produktionen till varor. I exemplet kunskap och forskning är det uppenbart att ett fritt utbyte av idéer och forskningsresultat lägger en grund för vidare forskning och gör att kunskapen har potential att växa exponentiellt. Men som vi såg tvingas kapitalet istället sätta hänglås på kunskapen för att över huvud taget kunna sätta en prislapp på den. (Hardt & Negri 2009:145f.) Denna motsättning är ett problem för kapitalet. Det måste tillåta en frihet som är tillräckligt stor för att produktionen ska äga rum – men inte större än att den kan privatisera de konkreta resultaten av det som producerats gemensamt.

Den entreprenör som hyllats och hyllas i nyliberal litteratur är på väg bort, menar Hardt och Negri. Istället präglas kapitalismen nu av stora ekonomiska organisationer som styrs av byråkrater – ”suits”- snarare än drivna individer. Detta hotar kapitalets produktivitet och riskerar att lägga grunden för kapitalismens undergång. (Hardt & Negri 2009:297) Denna tendens förstärks av det faktum att det i de gemenskaper som producerar av fri vilja utanför de kapitalistiska relationerna produceras en subjektivitet – en passion för gemenskapen – som byråkraterna saknar. Det kan jämföras med det irakiska slagfältet, där amerikanska soldater ligger i underläge gentemot det irakiska motståndet just för att de inte har något att kämpa för – de är endast där för att de får betalt. (Hardt & Negri 2009:211) De är dock noga med att påpeka att detta krav på frihet står i minst lika stor motsättning till socialism6 som till kapitalism. (Hardt & Negri 2009:270-274) Kapitalistisk byråkrati och hierarki och statlig styrning har stora likheter och står båda i direkt motsättning till skapandet av det gemensamma.

Fortfarande här? Grymt! – kolla in denna film.