Rhizodidaktik II – Varande eller blivande?
”[We need to] focus on ‘process’ rather than ‘position’, as positioning of any kind, such as learning goals or developmental stages, hampers movement.”
(ur förordet till Movement And Experimentation In Young Children’s Learning)
”Hon har adhd.”
”Han är en av våra ‘svaga’ elever.”
”Killar är stökiga, tjejer ordentliga.”
”Det kommer inte bli några akademiker av de där…”
Känns uttalandena ovan igen? Historien om den västerländska modernismen är i mångt och mycket historien om klassificering, sortering och artbestämning – inte minst inom skolans värld. För att förstå vår värld försöker vi gärna betrakta den från en fast punkt i syfte att fastställa fakta. En lärare som ser ut över sitt klassrum ser ”svaga” och ”starka” elever, motiverade och stökiga, tjejer och killar, arbetarklass och medelklass. Många pratar om sina elevgrupper som ”bra” eller ”dåliga” klasser, en distinktion som man anses kunna göra nästan direkt efter att en ny klass börjat i skolan.
Detta är varande som perspektiv. Tanken att vi själva, våra medmänniskor och vår omvärld är relativt statiska och oföränderliga, och kanske framför allt att vi har inneboende egenskaper, att ett klassrum är summan av eleverna i bänkarna snarare än ett rörligt sammanhang.
Ett perspektiv som utmanar denna dominerande bild är tanken på vår värld som något i ständigt blivande. Här ses världen istället som något i konstant rörelse. Att allt är ständigt blivande innebär att det inte finns några fasta identiteter eller arter. Allt är i rörelse, alla inte bara kan förändras utan måste förändras. Genetisk kod kopieras men muteras oundvikligen. Vi är faktiskt alla unika, vilket innebär att kollektiviserande tvångströjor som kön, neurologiska diagnoser eller så kallad begåvning oundvikligen blir begränsande förenklingar. Som lärare kan vi därför hjälpa andra att förändras eller, medvetet eller ej, försöka hålla kvar dem i påtvingade identiteter som suger motivationen ur eleverna och, ännu värre, determinerar vissa till ett sämre öde.
Att allting är i rörelse innebär att det inte finns några stabila essenser. Det kan finnas anhopningar, tendenser, men dessa är alltid i förändring, och deras rörelse innehåller flyktlinjer som ger oss möjligheten att bli något annat, eller skapa något annat
Fler delar i serien:
I – Intro
II – Varande eller blivande?
Extrainsatt: Hjärnan är ständigt blivande
III – Träd eller rhizom?
IV – Individ eller sammansättning?
Lista på andra inlägg:
På den här bloggen: Deleuze and complexity science in second language acquisition
Björn – om skola och ubildning: Dags för Deleuze i skolan? och Nomaden
Pelle Pedagog: en grym sammanfattning av svenska diskussioner om Deleuze i skolan
