Arbetssamhällets ineffektivitet

januari 29, 2012

tags: allmänningar, effektivitet, ekonomi, inglehart, lyckoforskning, maslow, tillväxt

I artikeln ”The Diminishing Utility of Economic Growth” från 1996 visar Ronald Inglehart på en mycket intressant statistisk upptäckt: i länderna med högst tillväxt leder tillväxten inte längre till ökande självupplevd lycka. För fattiga länder ger även små ökningar i BNP en tydlig ökning av befolkningens välbefinnande, men för länderna i väst, Japan och flera andra av världens rikare länder har detta samband försvunnit.

Nyare statistik visar på samma resultat. I Jämlikhetsanden visar författarna (precis som Inglehart med hjälp av omfattande data från World Values Survey) inte bara att tillväxten har en avtagande marginalnytta vad gäller självupplevd lycka, men också i termer av brottslighet, hälsa, livslängd med mera. Att tillväxten inte längre har positiva effekter på livslängden förklaras enligt författarna bland annat av de höga nivåer av stress, oro och depressioner som breder ut sig i de rika länderna.

Inglehart förklarar sina resultat med att en strikt instrumentell (ekonomisk) rationalitet inriktad på att få mat för dagen såväl som tak över huvudet imorgon är en rimlig bild av människors beteende i en ekonomi präglad av brist på dessa grundläggande mänskliga behov. Men när vi så att säga klättrat upp ett steg på Maslows berömda behovstrappa och uppnått en samhällelig levnadsnivå där svält inte är ett reellt hot förvandlas också medborgarna från instrumentellt rationella materialister till värderationella ”postmaterialister”. Att vara postmaterialist, menar Inglehart, är inte detsamma som att inte värdesätta en grundläggande materiell trygghet. Det innebär snarare att när de grundläggande materiella behoven är tillfredsställda fortsätter vi inte att efterfråga mer av samma, utan strävar snarare efter nya immateriella mål.

Inglehart förutspår att människor spontant kommer söka sig mot nya, postekonomiska värden. Han avslutar artikeln på följande sätt:

”In Postmodern society, this emphasis on economic achievment as the top priority is now giving way to an increasing emphasis on the quality of life. In a major part of the world, the disciplined, self-denying, and achievement-oriented norms of industrial society are giving way to an increasingly broad latitude for individual choice of life-styles and individual self-expression.” (Inglehart 1996:529)

Problemet med Ingleharts förhoppning är uppenbar: om det vore så enkelt så skulle människor redan valt denna livsväg och lyckoökningen skulle aldrig ha avtagit. Förändringen som behövs är uppenbarligen inte enbart kulturell utan även ekonomisk. Det finns något i vägen för denna fria livvstil som Inglehart förutspår. I en kommande bloggpost ska jag diskutera om allmänningar – i form av André Gorz autonoma sektor – är den organisationsform som kan ge oss friheten att välja bort den instrumentella, ekonomiska rationaliteten och tillfredställa ”högre behov”.

::::::::::

Om bloggserien:

En ekonomis effektivitet borde rimligen mätas efter hur bra den uppfyller människors önskemål. I en serie blogginlägg tänkte jag diskutera om och varför frivillig produktion genom allmänningar är effektivare än den påtvingade produktion som sker i kapitalistiska och socialistiska samhällen. Hjälp gärna till att granska och utveckla argumenten i kommentarsfältet.

Planerade delar: