Kan frihet göra oss lyckligare?

I mitt förra blogginlägg berättade jag om hur Ronald Inglehart visat att ekonomisk tillväxt inte längre ökar lyckan för de rika ländernas invånare. I ”Development, Freedom, and Happiness: A Global Perspective” från 2008 tas Ingleharts tidigare teorier till stor del som utgångspunkt för tolkningen av nyare statistiskt material.Artikeln menar att rika länder kan ha möjlighet att fortsätta öka den självupplevda lyckan, men med hjälp av andra utvecklingsfaktorer än ekonomisk tillväxt.

Studien bekräftar det tidigare resultatet där ekonomisk tillväxt skapar märkbar lycka endast i fattigare ekonomier, men visar att lyckan trots det fortsatt att stiga i en absolut majoritet av de studerade länderna, om än långsamt. Den faktor som avgör om även ett rikt land kan fortsätta öka sin lyckonivå presenteras som upplevd frihet.

Frihet konkretiseras  av forskarna som dels grad av demokrati i landet, dels grad av kulturell öppenhet och tolerans. Författarna argumenterar för att faktorer som jämställdhet och hög acceptans av homosexuella bidrar till att den enskilde upplever sig ha möjlighet att själv välja sin livsbana, snarare än att styras av tvingande normer. Detta, tillsammans med den demokratiska möjligheten att påverka samhället, ses som anledningar till höga lyckopoäng.

Behovet av ett bredare frihetsbegrepp

Det finns dock något som närmast skulle kunna betraktas som en blind fläck i arbetet. Samhället har i analysen delats in i tre huvudsakliga sfärer som analyseras var för sig och enligt annorlunda kriterier. Ekonomin, det politiska systemet och kulturen ses som tre skilda områden som bidrar till lyckonivån på olika sätt. Ekonomin betraktas som en egen sfär som enbart kan betraktas i termer av hög eller låg tillväxt. Förklaringen till de globalt ökade lyckonivåerna ses i detta fall i många fattiga länders höga tillväxt de senaste decennierna. Den politiska sfären framstår som separat och dennas frihet mäts i termer av demokrati, där fallna diktaturer, ofta i medelstarka ekonomier, bidragit till ökande lycka. Likaväl den kulturella sfären framställs som avskild, och här är det värden som tolerans och jämställdhet som anses skapa frihet. Dessa värden anses ha gjort starka framsteg i några av de rikaste och redan demokratiserade länderna.

På detta vis målas bilden av en trestegsraket upp, där vi i ett land som Sverige trots kraftigt avtagande lyckonivåer ändå ses som skapelsens krona. I de avslutande orden uttrycker forskarna osäkerhet kring huruvida lyckan kan fortsätta stiga i all evighet, vilket blir en logisk följd av deras brist på fantasi gällande frihetens möjliga innebörd. Det är dock inte rimligt att acceptera denna uppdelning, eller nöja sig med den utveckling vi nått. En naturlig följdfråga är istället om vi inte har möjlighet att ytterligare öka friheten inom såväl ekonomin som den politiska sfären. I ett kommande inlägg ska vi se om André Gorz kan ge oss ny inspiration för hur det skulle kunna gå till.

::::::::::

Om bloggserien:

En ekonomis effektivitet borde rimligen mätas efter hur bra den uppfyller människors önskemål. I en serie blogginlägg tänkte jag diskutera om och varför frivillig produktion genom allmänningar är effektivare än den påtvingade produktion som sker i kapitalistiska och socialistiska samhällen. Hjälp gärna till att granska och utveckla argumenten i kommentarsfältet.

Planerade delar:

Arbetssamhällets ineffektivitet

• Arbetssamhällets ineffektivitet (om lyckoforskning och “postmaterialistiska” ekonomier)
• Kan frihet göra oss lyckligare? (när lyckoforskarna presenterar en “lösning”)
• Vad driver oss? (om lönearbete och motivationsforskning)

Effektiva allmänningar?

• André Gorz: Den autonoma sektorn som möjlig lösning
• Löften och problem hos den autonoma sektorn